Barockkonsert bjöd på galanta rytmer och uppfinningsrika detaljer

En hälsning i dansant tretakt från London, med rötter i Italien, Tyskland och Sverige kunde man kort sammanfatta Kungsvägens musikers konsert i Snåresalen på söndag kväll. Det var en gedigen djupdykning i barockens fantastiska stilepok.

Kungsvägens musiker på periodinstrument. Anthony Marini, konsertmästare. Johan Helmich Roman Sinfonia. 25.11 kl. 18 i Sigurd Snåre-salen.

Ett hundratal ivriga åhörare hade bänkat sig för att ta del av ett förnämligt konsertfyrverkeri av festlig barockmusik. England och dess huvudstad London var i början av 1700-talet mötesplatsen för tre mästare; Georg Friedrich Händel, Johan Helmich Roman, och Francesco Geminiani. Spår från den kulturella smältdegeln fick publiken njuta av i stora mått.

Den svenska musikens fader

Efter att ha studerat för Händel i London, verkade Johan Helmich Roman som konsertmästare vid hovkapellet i Sverige. Titeln "den svenska musikens fader" har han getts för sin insats att göra musiken känd även utanför hovets praktfulla salonger. Han var den första att arrangera publika konserter och bidrog till att använda svenska språket i kyrkomusiken. Hans musik betecknas av en stor detaljrikedom. Harmoniseringen är avancerad och nytänkande.

Kvällens digra program var ett grovt tvärsnitt av de tre mästarnas produktion. Georg Friedrich Händels pompösa Ouverture fick inleda programmet. Här presenterade orkestern genast ett starkt pulserande spelsätt som var genomgående i alla kvällens nummer. Enligt barockorkestrarnas framförandepraxis spelade violinisterna stående vid sina notställ. Hela orkestern tycktes andas och frasera gemensamt.

Orkestern Kungsvägens musiker har vunnit stor renommé. Sammansättningen varierar från trio till stor kammarorkester och även en kammarkör ingår i konstellationen. Repertoaren beskriver gärna rariteter, klassiska verk som inte hittas på standardrepertoaren. Orkestern hade för detta program engagerat en utökad stråkvartett, en kontrabas och i continuot en clavicembalo och theorb alternativt barockgitarr.

Konsertmästaren, den USA-födda och mycket meriterade violinisten Anthony Marini ledde sina professionella musiker med lätt och fast stråke. Hans starka rytmkänsla förmedlade musikens liv och han spred stor glädje bland sina musiker och sin publik. Han har en bländande teknik och hans ornamentering är förfinad. De snabba passagerna får ett bländande uttryck.

Gungande tretakt

Den gungande tretakten är genomgående i de omväxlande långsamma och snabba satserna i konsertprogrammet. Även om satsernas tempobeteckning inte i grunden påvisar en dans är karaktären på satserna mycket dansant och visar på epokens förkärlek till hovdanserna: Sicilienne, Air, Menuett och Follia.

Konsertens slutnummer och absoluta höjdpunkt var Francesco Geminianis Concerto Grosso "La Follia". Verket innehåller variationer över ett av barockens mest använda tema, La Follia eller "den galna". Variationerna är mycket virtuosa och kräver ett högt kunnande. Tempot är högt och spelglädjen sprudlar. Geminiani verkade i Italien och utvecklade violinspelets teknik. Han skrev även ett berömt opus i musikens teori.

En söt karamell under kvällens konsert var en Ouverture av österrikaren Johann Joseph Fux, hovkapellmästare för kejsar Leopold I i Wien. Den var verkligen en fröjd för örat. Musikens galanta rytmer avlöste varandra och detaljerna var uppfinningsrika. Här glänste orkesterns cellist Pieta Mattila med passager i hisnande tempo. En verklig bravur.

Tony Vuorinen