Fyndigt manus bildar och roar

Ansiktslöst. Byns kritik mot främlingen Miina Sillanpää uttrycks i pjäsen av en ansiktslös massa, finurligt förverkligad med enkla medel. Bild: Mira Strandberg

Sommarteatern Varggropen i Sjundeå är en högklassig, underhållande och mångsidig pjäs som trots den glada stämningen inte blundar för allvarliga teman.

Varggropen

Manus: Lena Selén och Berndt Gottberg

Regi: Sven Sid

Musik: Pekka Ristola och Jan Luuppala

Kapellmästare: Pekka Ristola

Ljud: Stefan Svanfeldt

I rollerna: Edvard Holmström, Alma Backman, Merja-Liisa Heikkinen, Ann-Christin Welander, Gunborg Kallio, Eero Lahtinen, Sari Hakola, Ronja Eskola, Milja Kajasviita, Emilia Kajasviita, Alek Perez, Julia Hellsten, Birgitta Östberg, Göran Backman, Eva Nygård, Tarja Lahtinen, Barbro Backman, Ingrid Svanfeldt, Krister Welander, André Landefort, Anna Lindström, Emilia Mio Lindström, Tobias Paasonen, Henrik Wickström, Marckus Östberg, Freja Svanfeldt, Elvira Svanfeldt och Harri Kallio

Dekor: Ann-Christin Welander och Sven Sid

Masker: Ann-Christin Welander

Det är ett välgjutet manus som Lena Selén och Berndt Gottberg än en gång format för teaterscenen. Här förenas Finlands första kvinnliga minister Miina Sillanpää med Charlotta Lönnqvist och Aleksis Kivi, det är både personporträtt och historielektion, samtidsbetraktelse och ren och skär underhållning. Som åskådare går man därifrån djupt tillfredsställd och mycket allmänbildad.

Varggropen är en vällöpande och fängslande helhet. Inte bara tidshoppen mellan nutid, sent 1800-tal och tidigt 1900-tal fungerar utan att man som åskådare hänger upp sig på det, också tvåspråkigheten i pjäsen är genomförd på ett sätt som får en att önska att det var just så lätt också i verkligheten. Inga onödiga upprepningar eller påklistrade förklaringar på det andra språket utan språken glider lätt och ledigt om varandra och alla gör sig förstådda på sitt modersmål.

Just spänningen mellan språkgrupperna är också ett sidotema i pjäsen. Då Miina Sillanpää som finskspråkig förkämpe för Finlands pigor anländer till det svenskspråkiga Sjundeå för att starta ett vilohem för de förstnämnda möter hon ett visst motstånd bara på grund av sitt språk. Ortsbefolkningens skepticism och kritik framförs av en ansiktslös massa, ett stilgrepp som fungerar mycket bra och används på flera andra ställen i pjäsen.

Strålande skådespelare

Skådespelarprestationerna är strålande. Amatörteaterveteranen Barbro Backman gestaltar Charlotta Lönnqvist med en gedigen säkerhet och Merja-Liisa Heikkinen som beskäftig men sårbar "piggeneral" är en sympatisk bekantskap. Edvard Holmström som den unga killen som med sin mamma dras in i de historiska händelserna är just så tonårig som man kan önska sig och pigorna på Lepopirtti, gestaltade av Ronja Eskola, Milja Kajasviiita, Emilia Kajasviita, och Julia Hellsten gör även de mycket väl ifrån sig.

Krister Welander och Eva Nygård som det kritiska jordbrukarparet Eugen och Olga Bystedt är festliga när de i sin fördomsfullhet och präktighet stormar mot Miina Sillanpääs insatser för pigorna. Men då hon utnämns till minister blir det vips annat ljud i skällan.

Men den verkliga stjärnan i gardet är Henrik Wickström som gör en lysande tolkning av vår nationalförfattare Aleksis Kivi. Här finns både svårmodet och kreativiteten, energin och sjukdomen, topparna och dalarna i Aleksis Kivis omdiskuterade personlighetspalett. Det är roligt utan att bli patetiskt och innehåller också allvarsdrag.

Enkla medel gör stort intryck

Ett specialomnämnande måste också ges dekoren. Scenografin trollar med mjuka och vackra bilder fram både Fanjunkars och Lepopirtti. Ann-Christin Welander har målat levande och detaljrika fonder som verkligen höjer den estetiska njutningen.

Med små enkla medel har Welander och regissören Sven Sid också trollat fram allt från en bastu på Lepopirtti till vargar och Aleksis Kivis staty. Motorljud av en gammal lastbil och vältajmat skådespeleri får publiken att uppleva en äkta 1920-talsford vid Sjundeåscenen, trots att ingen sådan på riktigt syns till, och vargarnas ankomst är roligt förverkligad.

Pjäsen innehåller många sånger och i det stora hela sjunger ensemblen bra. Tarja Lahtinen som spelar en central roll i sångerna gör en stabil och gedigen insats.

Fortfarande ojämlikt

Pjäsen fokuserar på två starka kvinnor som på olika sätt synats i och påverkat Sjundeås historia. I den epilogartade slutscenen lyfter Miina Sillanpää fram den ojämlikhet som fortfarande kvarstår mellan könen, också i Finland.

Trots att kvinnor kan vara verksamma på snart sagt vilket område de än önskar finns det mycket arbete kvar att göra för jämställdheten. I slutändan är det ändå mannen, i det här fallet Aleksis Kivi, som får sitta staty och förevigas för eftervärlden, medan Charlotta Lönnqvist och Miina Sillanpää trots alla sina insatser får finna sig i en mer undanskymd roll i historien.

Därför behövs pjäser som Varggropen.

Mira Strandberg Reporter