Fynden i marken inget att leka med

Stort omdöme krävs av den som gräver i historiska lämningar. Även föremål som ser helt ofarliga ut kan innehålla sprängämnen.

Broarna i Ekenäs var möjligen det ursprungliga målet för den krigstida artillerigranat som försvarsmakten sprängde i Syndalen för några veckor sedan.

Projektilen avfyrades under andra världskriget från en av de stora järnvägskanonerna som sovjetstyrkorna opererade med inne i sin marinbas på Hangö udd.

Granaten vägde kring 470 kilo och hade en kaliber på 305 millimeter, säger Martin Grünwald som var med när den massiva projektilen lokaliserades i Leksvall, där den låg en meter nere i marken.

Här hade granaten ruvat i över sju decenniers tid innan den sprängdes, efter kontrollerad transport till försvarets område.

Burk, flaska …

Projektilen utgör en påminnelse om vilka faror som kan gömma sig i terrängen vid en gammal krigsskådeplats. På Hangö udd finns gott om objekt som det lönar sig att vara väldigt försiktig med, säger Martin Grünwald som med hjälp av metalldetektor slutligen fastställde platsen för den massiva granaten.

– Till exempel en handgranat som legat över 70 år i jorden och vars träskaft ruttnat bort kan se ut som en vanlig burk.

– Det finns en stor variation med granater och ofta hittar man sådana som man inte direkt kan identifiera. Till och med flaskor kan vara fyllda med farliga ämnen, säger Grünwald och påminner om att även Molotovcocktails användes i kriget.

Stor försiktighet

Martin Grünwald hann som ung jobba ett tag på ett minröjningsföretag i Tyskland och han har också sprängarutbildning. Med kunskapen och erfarenheten kommer en rejäl dos försiktighet:

– Har jag ingen aning om vad det är jag hittar, så låter jag bli att röra det.

Det är Grünwald som lokaliserat så gott som alla krigstida vapen- och andra metallfynd som hör till det förnyade Frontmuseet i Lappvik.

Granaten i Leksvall hittades tack vare den minnesbild som Rolf Fagerström fått i arv av sin numera bortgångna far Paul-Åke Fagerström, som hade berättat var en rejäl granat borrat sig ner i jorden under kriget.

Rolf Fagerströms son Patric Fagerström kände också till historien och genom kontakter med Frontmuseet gav sig Fagerströmarna nu ut i terrängen tillsammans med Grünwald, museets långvariga trotjänare Guy Gröning samt brigadchefen Jörgen Engroos, som till vardags arbetar vid Nylands brigad.

Ring polisen

När granaten efter ihärdigt letande väl hade lokaliserats, inleddes en lång kedja med handlingar. Först kontaktades polisen, vilket man ska göra i liknande situationer.

– Polisen identifierade föremålet och därefter skickades uppdraget till försvaret.

Martin Grünwald är imponerad av det väloljade maskineri som sattes i gång.

Pionjärerna i Dragsvik kopplades in och området underställdes en noggrann bevakning. Granaten bärgades sedan med hjälp av ett specialfordon som hade anlänt från Obbnäs. Efter ett minutiöst arbete inleddes en eskorterad transport till Syndalen, där granaten sprängdes tre dagar efter att den hade hittats.

Kvar efter explosionen finns bottenstycket och en del av spetsen – delar som tagits till vara av Frontmuseet.

Dokumentera

Grünwald betonar vikten av noggrann dokumentation då fynd görs. Det minsta man kan göra är att ta ett foto av fyndsituationen, notera positionen och anteckna djupet som föremålet hittades på.

Grünwald säger att letandet i terrängen ofta utgör endast en del av en längre kedja, som kan omfatta både arkiv- och litteraturstudier.

– Det kan börja med en rostig burk och så får man fram en spännande historia, säger han och nämner exempel på kopplingar som kunnat göras mellan enskilda fynd och namngivna personer.

– Fyndsammanhanget är det viktigaste, inte föremålet.

Det bästa är då fynden kan ställas ut, gärna förknippade med en egen berättelse.

– Det handlar om allas egendom, säger Grünwald om det förflutna som grävs fram.

Många lagar att tänka på

Den som använder metalldetektor ska beakta givna lagar.

Fornminneslagen säger att fasta fornlämningar och lösa fornfynd är fredade. Ett löst fornfynd är ett föremål som är minst 100 år gammalt och som saknar ägare. Hittas ett sådant föremål ska museimyndigheterna kontaktas.

Hittegodslagen säger att ägaren till ett hittat föremål ska kontaktas, alternativt ska polisen kontaktas – men upphittaren får behålla föremålet om det har lågt värde eller om det är svårt att reda ut ägaren.

Enligt naturskyddslagen är det förbjudet att ändra naturen i ett skyddat naturområde.

I strafflagen finns stadganden om griftefrid, vilket skyddar gravar, lik, delar av lik, likkistor och urnor.

Källa: Museiverket