"Fusion en start – inte ett slut"

Kommunsammanslagningarna 2009 handlade inte i första hand om att spara pengar. Det var bara så ivrande politiker fick det att låta. Vatts undersökning är egentligen gammal skåpmat, forskare Siv Sandberg.

Statens ekonomiska forskningscentral Vatt har gjort en undersökning som visar att kommunsammanslagningarna som gjordes 2009 inte påverkade kommunernas utgifter i positiv riktning. Några sparmål uppnåddes inte.

Resultatet av forskningen förvånar inte forskare Siv Sandberg på Institutionen för offentlig förvaltning vid Åbo Akademi.

– Det här är väl stora rubriker för en som är insatt. Det här är inga konstigheter. Det har varit känt i 50 år, alltsedan kommunsammanslagningarna i Sverige, att fusioner inte sparar pengar. Samma typs kostnader uppstår också när företag fusioneras.

Sandberg påpekar att kommunsammanslagningar sällan görs enbart för att få till stånd ekonomiska besparingar. När tanken om kommun- och servicestrukturreformen Paras föddes 2005 var det för att stärka underlaget för att producera service, speciellt genom att skapa större enheter inom social- och hälsovården.

– Men man motiverade det politiskt med ett löfte om besparingar, vilket var lite vulgärt.

Lagen binder händer

Faktum är att åttio procent av kommunens uppgifter är lagstadgade i dag och därför svåra om inte omöjliga att röra.

– I Raseborg pågår diskussionen om skolnätet fortfarande efter nästan tio år. Att göra ingrepp i servicen som exempelvis skolstängningar är svårt politiskt. Ingen vill heller skära ner inom vård och omsorg. Och ingen kommuninvånare vill se att servicen försämras.

De anställda i kommunerna hade också ett lagstadgat uppsägningsskydd i fem år.

– Så fast man skulle ha klarat sig med mindre bemanning så var det svårt att genomföra nedskärningar i personalstyrkan. Därtill resulterade kollektivavtalen i att lönerna skulle harmoniseras.

Sandberg säger att de sammanslagna kommunerna startade från olika utgångspunkter.

– Det finns kommuner där man kunnat spara pengar på att förenkla komplicerade organisationer, till exempel i fallet Jyväskylä. Utvecklingskurvorna ser därför olika ut för olika fusioner.

Vatts undersökning visar också att service har centraliserats, i synnerhet vad gäller vård och omsorg men enligt Sandberg hänger det inte alltid ihop med sammanslagningar utan med lagstiftning.

Ingen rast, ingen ro

Ett problem som Sandberg pekar på kunde man kanske kalla för fusionsbaksmälla.

– Man drar en lättnadens suck när fusionen trätt i kraft när man i stället borde använda utrymmet för att anpassa verksamheten. För alla anpassningar, till exempel att minska bemanningen, kräver enskilda politiska beslut.

Sandberg tycker ändå inte att fusionskommunerna ska känna sig lurade av staten.

– Men till exempel Raseborg har haft en svår start. Ekenäs som var ekonomiskt stabilast var ändå inte tillräckligt starkt för att bära upp Karis och Pojo som gick in i sammanslagningen med en svag ekonomi. Å andra sidan kan ingen vrida tillbaka klockan för att se hur det hade gått för Karis och Pojo ensamma.

Och till saken hör att statens reformpolitik har varit föränderlig men ständigt pågående. Man har inte ens lämnat de fusionerade kommunerna i fred.

– Man tänkte att man gör uppoffringar nu så blir det bättre sedan. Men då kommer staten med nya reformer. Det är också en faktor som gjort att kommunerna inte haft energi att utnyttja den utvecklingspotential som kanske hade funnits.

Enligt Sandberg bör man inse att en sammanslagning är en starpunkt och inte en slutpunkt.

– Man kan inte dra en lättnadens suck och slå sig till ro.

Landskapsregeringen har anlitat Sandberg som kommunindelningsutredare för kommunerna Finström, Geta och Sund på Åland. Korsholm och Vasa fusionsförhandlar i Österbotten. Så visst är sammanslagningar aktuella fortfarande. Men hur vanligt kommer det att bli framöver? Det beror på om landskapsreformen genomförs.

– Initialt avlastar den kommunerna vad gäller social- och hälsovården. Men om organisationerna blir mindre och budgeten likaså kan det puffa kommuner mot sammanslagningar.

Det tar sig i Pojo

Martin Glader bodde med sin familj i Stockholm under 80-talet. På grund av jobbet flyttade familjen hem och till Karis där man bodde i tio år. Sedan blev det ytterligare tio år i huvudstadsregionen.

– Men vi började längta tillbaka till den här landsändan, till våra vänner, naturen och det levande samhället här.

Sitt nya hem hittade familjen Glader i Pojo dit man flyttade 2005 då Paras-projektet var högaktuellt och slutligen ledde till skapandet av Raseborg.

Martin Glader som senare suttit i fullmäktige och andra politiska organ i Raseborg, var inte involverad i politiken på den tiden men följde med diskussionerna om kommunsammanslagningen med intresse.

– Jag var i princip för Raseborg fast jag insåg att det kunde innebära problem för en del av stadsdelarna, exempelvis Pojo. Men det skulle ha krävts synnerligen hårda ingrepp för att Pojo skulle ha klarat sig som självständig kommun ekonomiskt.

Har de farhågor du hade besannats?

– I viss mån. Beslutsfattandet har försvunnit från kyrkbyn till något mer odefinierbart Raseborg. Och den politiska representationen från Pojo har inte varit så stark. Stadsdelar med starkare representation har haft det lättare, vilket också den statliga undersökningen visade.

Glader tycker ändå att man ur Pojosynvinkel har kommit över den värsta perioden.

– Först tyckte man att allt togs ifrån oss. Men det var mest en känsla som numera har neutraliserats.

Byföreningen som grundades för fem år sedan för att samla Pojobor och kanalisera deras åsikter vidare till beslutsfattarna har varit en bidragande orsak, tror Glader. Nu har föreningen som också ordnar olika evenemang för att stärka samhörigheten över 200 medlemmar.

Glader tycker inte att Pojo blivit av med service på grund av kommunfusionen.

– Öppethållningstiderna i biblioteket har blivit lite kortare och vi har en sjuksköterskemottagning i stället för en läkarmottagning. Men jag har egentligen inte hört någon klaga över det. Att till exempel bankkontoret försvunnit handlar ju om andra saker.

Glader tycker tvärtom att Pojo har fått ganska mycket, vilket också har gjort att den initiala känslan av att vara åsidosatt har försvunnit.

– Staden har investerat i bland annat flisvärmeverk, fjärrvärmenät och lekparker. Man renoverade och sålde kommunhuset som nu fått nytt liv. FBK-huset mitt i kyrkbyn har renoverats. Mataffären har fått nytt liv. Det är bra eftersom tomma lokaler andas stagnation. Tillsvidare har vi fått hålla våra skolor. Jag tycker Raseborg har skött sig ganska bra för Pojos del. Det är bra för Pojo att vara en del av en större kommun.

Föga förvånande

Inte heller Glader är speciellt förvånad över resultatet i Vatts undersökning.

– Inte ens när det begav sig kunde man riktigt precisera var besparingarna skulle ske. De ekonomiska fördelarna var mer ett mantra som myntades. I grund och botten handlade det ju om att skapa tillräckligt stora enheter, i synnerhet med tanke på social- och hälsovården. Sen blev det ju en landskapsreform i stället som går framåt av sin egen politiska tyngd utan att någon kan precisera varifrån besparingarna på utlovade tre miljarder euro skulle komma. Social- och hälsovårdskostnaderna lär ju inte minska.

Glader avundas inte kommunala tjänstemän och politiker.

– Det är inte lätt för de kommunala beslutsfattarna att vara långsiktiga när varje regering tycks ha en egen strategi som kan skilja sig avsevärt från den förra.

Så resonerade man 2005

Den nya ramlagen för att utveckla kommun- och servicestrukturen förutsatte att social- och hälsovården handhas av en kommun som har minst 20 000 invånare. Tanken var att man så kan garantera tjänster med god kvalitet för medborgarna.

Social- och hälsovårdens utgifter utgör över hälften av kommunernas budget. Därför ansåg man i Karis, Pojo och Ekenäs det vara motiverat att slå ihop sig också om resten. Man ansåg att en kommunfusion, som får 28 500 invånare, är det mest demokratiska, kostnadseffektiva och rationella alternativet.

Alla fem kommunerna i Raseborg – Hangö, Ekenäs, Karis, Pojo och Ingå – planerade också att föra samman social-, primärhälso- och sjukvård till en enda regional organisation, som kallades Lust.