Fostran bakom stängsel

Massgrav. Hit fördes de fångar som dog i lägret i Dragsvik. Veronica Aspelin säger att misären innanför stängslen var enorm.Bild: Niclas Erlin

I fånglägren som upprättades efter inbördeskriget idkades religiöst och fosterländskt upplysningsarbete. Resultaten blev klena i den krassa verklighet som rådde bland fångarna.

Själavård, gudstjänster, predikningar, samtal, föredrag, kurser, utdelning av litteratur, gymnastik, körsång …

Målen var högt ställda för den fostran som bedrevs bland de röda i fånglägren efter inbördeskriget 1918. För arbetet bildades en egen organisation då lägren tog form under senvåren och sommaren.

– Det fanns en väldigt tydligt struktur för vad fostringen skulle innehålla, säger Veronica Aspelin som i sina studier i historia vid Helsingfors universitet undersökt upplysningsarbetet.

Hennes pro gradu-avhandling – Fostring av röda: Målsättning, förverkligande och resultat efter inbördeskriget 1918 – lades fram år 2015 och belyser en hittills rätt outforskad aspekt av verkligheten i fånglägren.

Klara mål

Realiteterna i lägren har fått allt tydligare konturer under de senaste åren. Lägren hör också till de teman som får extra uppmärksamhet i år, då det förlöpt 100 år sedan kriget.

Fostringsarbetet hade uttalade religiösa förtecken och ett klart syfte: Rödgardisterna skulle anamma kristna och fosterländska värderingar.

– Målet var dels att få dem att förstå att de hade begått fel, dels att få dem in på rätt väg.

– Lägren innebar en enorm möjlighet att föra den här typen av propaganda.

Arbetet utfördes av totalt 90 fostringsmän, som var fördelade på de olika lägerorterna.

– Många var kyrkliga ämbetsmän av olika slag.

Flera var fältpräster, som hade tjänstgjort i de vita leden under kriget.

Fostran startade på myndigheternas initiativ och den organisation som byggdes upp hörde likaså till fängelseväsendet, inte kyrkan.

Dödligheten var stor

I sin avhandling har Veronica Aspelin fokuserat på lägret i Dragsvik, som hade totalt åtta fostringsmän. Arbetet leddes av Paul Danielsson, som var kaplan i Ingå.

I många fall utgjorde upplysningsarbetet en bjärt kontrast till den verklighet som rådde innanför stängslen. I Dragsvik där förhållandena var exceptionellt dåliga rådde det brist på så gott som allting. När läget var som värst under högsommaren räknades de döda i flera tiotal per dag.

Det var obligatoriskt att delta i gudstjänsterna och Veronica Aspelin säger att många av fångarna upplevde det som närmast absurt att lyssna på en predikan under de rådande omständigheterna.

Samtalen var viktiga

Det fanns ändå ett genuint inslag av empati inbakat i uppdraget, säger Veronica Aspelin.

– Fostringsmännen kunde fungera som en slags förmedlare mellan fångarna och fångvaktarna.

Det finns exempel på att fostringsmännen tillrättavisade vaktmanskapet i fråga om behandlingen av de inspärrade.

– Prästerna kunde också föra fångarnas talan och på det sättet hjälpa dem att bli fria.

– I det stora hela ville fostringsmännen göra fångarnas tillvaro mera human, säger Veronica Aspelin och berättar att de personliga samtalen kunde vara väldigt viktiga för många fångar.

Samtidigt konstaterar hon att beskyllningarna för att ha begått fel naturligtvis också kunde ha gjort enskilda fångars vistelse ännu värre.

Påtalade misären

Fostringsorganisationen representerade knappast heller en enda syn och hållning. Dess högsta man, kyrkoherden Hannes Sjöblom, hade en negativ inställning till socialister, som han beskrev som onda och icke-troende.

I den tidigare fången Pekka Railos dagbok som utgavs postumt 2011 beskrivs också pastorn i Dragsvik som grym.

Paul Danielsson verkar i varje fall ha känt sig väldigt obekväm i sin roll. I skrivelser påpekar han bland annat att fångarnas utrymmen är dåliga och samtidigt ber han om mera mat till lägret. Han noterar att massdöden, undernäringen och andra olägenheter bidrar till att fostringsjobbet inte bär den frukt man önskar.

I augusti 1918 fick han nog och avgick.

– Han upplevde att det tyngsta var att bli varse om och välsigna alla kroppar som lades ner i gravarna.

Tidning gavs ut

Danielssons dagjournal har utgjort ett viktigt källmaterial för Veronica Aspelin. Hon har också gått igenom veckorapporter, protokoll, brev och memoarer.

En viktig källa är även tidningen Tosi Työhön! som fostringsmännen publicerade. Den utkom i totalt 13 nummer och var en av mycket få tidningar som distribuerades i lägren.

Veronica Aspelin konstaterar att fostringsarbetet inte nämns särdeles ofta i de före detta fångarnas kommentarer och att det synbarligen inte fick en så stor verkan.

Ur mänsklig synvinkel kan jobbet ändå inte ses som onödigt, anser hon. Det fyllde en funktion om det redan bidrog till att göra ett litet antal fångars vistelse mer human, resonerar hon.

Seminarium i maj

Veronica Aspelin har vuxit upp i Ekenäs och arbetar sedan en dryg vecka på Teater Viirus som marknadsförare och turnéproducent. Innan det hann hon under ett och ett halvt års tid jobba på Svensk Ungdom med högskole- och organisationsfrågor.

Den 2 maj återkommer hon till temat fostran i fånglägren, då hon håller ett anförande i samband med ett seminarium på Lärkkulla i Karis.