Förtrollande Maria på Raseborgs scen

Do-re-mi. Maria (Sarah Nedergård) ger barnen von Trapp en musiklektion. Bild: Emilia Nyberg

En minimalistisk scenbild och rätlinjigt berättande är ramen, den högkvalitativa musiken innehållet i Raseborgs sommarteaters fina uppsättning av The Sound of Music.

Pjäs: The Sound of Music

Musik: Richard Rogers.

Sångtexter: Oscar Hammerstein II.

Text: Howard Lindsay och Russel Crouse.

Regissör: Sven Sid.

Kapellmästare: Teddy Granroth.

Produktionsledare: Mona Salama.

Koreograf: Catrine Krusberg.

Scenograf: Petri Horttana.

Kostymer: Saara Kantanen.

Byggansvarig: Robban Sederholm.

Teknikansvarig: Sebastian "Baba" Sjöblom.

Ljus- och ljuddesign: Jesper Söderström.

Regiassistent: Martin Paul, Henrik Wikström.

Produktionsassistent: Ida Flemmich, Emma Isberg.

Musiker: Teddy Granroth, Mervi Myllyoja, Jenny Backman Pråhl, Henrika Fagerlund, Jussi Matti Haavisto, Milla Kaarto, Ingemar Mattsson.

På scenen: Sarah Nedergård, Leif Wadenström, Tanja Kauppinen-Savijoki, Filip Hartman, Emilia Ekström/Selina Savijoki, Birk Lerviks, Felicia Wadenström/Lisa Estlander, Simon Wadenström/Vide Lerviks, Inka Louneva, Minea Korenius, Ellen Haakana/Alva Lerviks, Jennifer Karlsson, Kim Snygg, Lotta Lerviks, Anna Forsman-Granroth, Patricia Korenius, Irina Kruskopf, Sussi Portman-Sandström, Malin Sundström, Karin Schönberg, Eva Wadenström, Yvonne Kevin-Ekman, Göran Backman, Barbro Backman, Jan Karell, Tommy Haakana, Calle Pihlström, Celina Korenius, Linus Mäkelä, Markus Haakana.

Plats & Tid: Premiär 22 juni på Raseborgs sommarteater.

Scenbilden är stram, med sju stora böcker uppe på en avsats och en stor symmetrisk trappa som leder ner till scengolvet. De sju böckerna för tankarna till en menora, eller kanske till vita pelare i något av Albert Speers äromonument till nazismen. Båda två relevanta kontexter i sammanhanget. Därtill kan de tänkas representera de sju barnen von Trapp.

Det kommer att visa sig att var och en av de sju böckerna kan öppnas för att skapa olika rum. En sofistikerad lösning signeradPetri Horttana, och en lösning som präglar hela föreställningen på ett fint sätt.

Det dröjer heller inte länge innan scenografin, och musikalen The Sound of Music, visar sin inneboende kraft. Böckerna öppnar sig, och ett antal nunnor stiger fram, sjungande en hymn. I en för regissören Sven Sid typisk växande masscen framkallas kvällens första rysningar när Maria presenterar sig, ett yrväder bland de sobra och skönsjungande systrarna.

Det är något med just denna musikal som går rakt in i benmärgen. Intrigen är enkel på gränsen till det banala, med den hotande nazistiska invasionen som ett övertydligt orosmoln. Detta blir ändå betydelselöst, eftersom musiken, med de många odödliga sångerna, talar till oss genom känslorna, inte genom förnuftet. Det är bara att luta sig tillbaka och flyga med över bergen.

Historiens vingslag

När The Sound of Music senast sattes upp på Raseborgs scen var premiären en dramatisk händelse. Bara två dagar tidigare hade en brand på scenen förstört allt utom dräkterna, som räddades i sista stund. På rekordtid byggdes en ny scenografi, tack vare en enorm frivilliginsats, och premiären gick av stapeln som planerat. Resultatet har gått till historien som en av de största succéerna i sommarteaterns femtioåriga historia, och publiksiffran på 20 000 är fortfarande den största man haft.

Detta var alltså 1993, och tjugotre år senare är inte mycket sig likt. Några saker verkar ändå vara bestående. Regissören heter nu som då Sven Sid – han gör redan sin tjugoandra regi i Raseborg. Entusiasmen, och den stora mängden begåvade unga och äldre amatörskådespelare är fortfarande lika viktiga inslag, även om personerna i de flesta fall bytts ut.

Rätlinjigt berättande

Ett lyckokast i årets uppsättning är Teddy Granroths fina arrangemang för orkestern som består av sju musiker. Också i övrigt håller de musikaliska inslagen, som ju är många, genomgående hög klass, från den fint klingande nunnekören till skickliga solister som abedissan Tanja Kauppinen-Savijoki och naturligtvis Sarah Nedergård som Maria.

Ibland stör ett eko från ljudförstärkningen harmonierna, men det kanske är mest verksamt på de första raderna. Och i och för sig oundvikligt på en stor utomhusscen.

Stark Maria

Nedergård är som gjord för huvudrollen, med sin sprallighet och sitt följsamma scenspråk. Hon tar publiken med storm från sin första entré, och scenerna med henne och de duktiga barnen och ungdomarna som spelar syskonen von Trapp är höjdpunkter i föreställningen. Det kan tyckas lite orättvist att ha ett musikalproffs i huvudrollen i en amatörteaterföreställning, men visst lyfter Nedergård nivån på hela produktionen några steg. De duktiga amatörerna går nämligen inte av för hackor de heller. Leif Wadenström gör en lämpligt stram och humoristisk kapten von Trapp, medan Emilia Ekström som Liesl och Filip Hartman som Rolf gestaltar den unga kärleken med charmerande valpighet.

Kim Snygg gör den intressantaste karaktären, opportunisten och livsnjutaren Max, som flankeras av Jennifer Karlssons Elsa. Dessa två står tillsammans med veteranerna Barbro och Göran Backman för mycket av den mer traditionella sommarteaterkomiken.

Tempot är överlag rappt och fokuserat, och berättandet rätlinjigt och målmedvetet. Dramatik blir det naturligtvis i andra akten, och resultatet blir en musikal där så gott som alla bitar faller på plats. De stående ovationerna är välförtjänta, och vem vet, kanske musikalen till och med kan komma att hota sitt eget publikrekord.

Martin Welander

Mer läsning