Försvarslinje skulle stoppa tysken

Försvarsverket har krävt ett enormt arbete, vilket sprängningarna på Prästgårdsberget visar.Bild: Lina Enlund

Befästningarna i terrängen i Ingå hörde till ett större nätverk med militära anläggningar i ryska försvarets tjänst.

Den ryska tiden i vårt lands historia har lämnat efter sig en mängd militära byggnationer.

Flera av dem hittar vi i västra Nyland och förklaringen till det är enkel: Regionen ligger strategiskt till och därtill erbjöd Finska viken goda möjligheter att knipsa av ett fientligt anfall som kom sjövägen.

Tyskarna med sin allt större dominans i Östersjön stod högt på listan över presumtiva angripare och därför ansåg man inom den ryska ledningen att det fanns god orsak att bygga ut försvaret på båda sidor av sjöområdet utanför rikets huvudstad S:t Petersburg.

Öar befästes

Det är mot den bakgrunden som till exempel Russarö, Hästö-Busö och Makilo befästes med kustartilleri. Byggnationer uppfördes också på andra öar, till exempel på Träskö i Porkala.

Tillsammans med motsvarande anläggningar på den estniska sidan av Finska viken bildade artilleriet och dess stödfunktioner en spärr som gick under benämningen Peter den stores sjöfästning.

Västra delen av Hangö udd hörde ursprungligen inte till helheten, men senare har även artilleriet där räknats in i det befästningsnätverk som fick sitt namn efter den kända ryska tsaren Peter den första.

Kaserner i rödtegel

Också garnisonen i Dragsvik utgjorde en viktig del av försvaret. Hangö udd ansågs vara en trolig landstigningsplats för invaderande fiender.

I Lappvik fanns från tidigare en flottbas, och Ekenäs med sin järnväg som möjliggjorde en snabb transport av trupper bedömdes vara en god plats för en garnison. Området för den blivande förläggningen i Dragsvik löstes in och ett enormt byggprojekt vidtog 1911 efter förberedande arbeten året innan.

Löpgravar i terrängen

I Ingå och södra Virkby inleddes en annan stor entreprenad några år senare. Åren 1914–1918 uppfördes här ett rejält befästningsverk i terrängen, som en del av en linje som fortsatte längre upp i landet.

I Ingå går sträckningen från trakten av åmynningen och norrut. I kyrkbyn kan man se tydliga rester av befästningen till exempel på Prästgårdsberget.

– Syftet med linjen var att ta emot stötar från Tyskland, säger Berndt Gottberg, lokalhistoriskt engagerad och en av eldsjälarna bakom museet Igor.

Han berättar att liknande linjer hittas i Tallinn och att verken hör till samma försvarssystem.

Ingen rak linje

Linjen är inte rak, utan går i sicksack. Formationen skulle göra det lättare för försvararen att hålla positionerna och svårare för fienden att komma fram.

– Linjen var delvis gjord för att mota en kavalleriattack, säger Gottberg och berättar att försvarsverket var föråldrat redan under sin egen tid.

Avsedd som buffert

Mycket möda har i varje fall lagts ner på ställningarna, som spränger genom både berg och skogsterräng.

Linjen var närmast avsedd som buffert- och utnötningsställning i ett anfall som antogs komma västerifrån. Motsvarande befästningsring byggdes även kring Helsingfors.

Någon militär roll kom försvarsverket aldrig att spela, bortsett från en eldstrid mellan tyska trupper och röda styrkor i Gerknäs 1918.

Hotbilden var i alla händelser korrekt då linjen byggdes. Man hade räknat med ett anfall västerifrån och Berndt Gottberg konstaterar att ett sådant också kom då Tyskland i april 1918 landsatte trupper i Hangö. Dessa skulle snart intervenera i striderna i Finland.

Källor:

Ove Enqvist: Finska vikens port. 2008.

Västra Nyland 9.4 2011.

Timo Laurila: Dragsvik – hundra år av rödtegel. 2012.