Författaren som berör och skapar känsla

Fakta och fiktion. Patricia Bruun säger att hon läst och skrivit så länge hon kan minnas. I våras utkom hennes tredje bok.Bild:

I Bromarv hittar man författaren och sjukskötaren Patricia Bruun. Innan hon landade där hann hon bo i bland annat Åbo, Helsingfors och Rom. Bruun har dessutom gjort biståndsarbete i Kongo-Kinshasa, något som gav inspiration till hennes senaste bok.

Då man hör namnet Patricia Bruun kan det hända att det ringer flera klockor. Hon jobbade länge som journalist på tidningen Åbo Underrättelser, där hon i dag skriver kolumner, och har även fungerat som medarbetare på Hufvudstadsbladet. År 2001 belönades hon med Bonniers Stora Journalistpris för ett reportage om psykvården i Åbo. Vård har länge varit något som Bruun varit intresserad av och det ledde till att hon sadlade om från journalist till sjukskötare.

– Jag älskade jobbet som journalist. Det var det första jobbet som jag hade där jag hoppades att klockan skulle gå långsammare, men efter en tid kände jag att det var dags att göra något annat. Jag funderade på saken och valde att vidareutbilda mig.

Många känner också igen Patricia Bruun som författare. Hon har nämligen skrivit tre böcker: Som om jag var någons skuggsida tillsammans med Lotta Näse, Medicin, mat och magi och Efter stormen i Tshikapa, en pinfärsk bok som utkom i mars.

– Det här är första boken jag skrivit som inte är en beställning. Det är jag som bestämt hur den ska vara och jag tycker att den ska vara exakt så som den är. Det är min bok.

Från läsintresse till författarskap

Bruuns intresse för litteratur har alltid funnits där. Att läsa och skriva har så länge hon kan minnas varit något som hon sysslat med.

– Jag har tyckt om att läsa litterära reportage, klassiker som Stig Dagerman till exempel. Det är väldigt viktigt att få med det personliga och berörande i texterna.

Bruuns reportage som vann Bonniers stora journalistpris år 2001 var precis det – personligt och berörande. Reportaget handlade om en sluten psykosavdelning i Åbo. Hon intervjuade anställda på avdelningen, samt anhöriga till patienterna.

– Det var hemsk trängsel på avdelningen och anhöriga var olyckliga. Det blev en tredelad artikelhelhet, där man i den bärande storyn kunde läsa om mannen utan säng.

Det ena ledde till det andra och Patricia Bruun blev involverad i projektet Som om jag var någons skuggsida. Boken bygger på Lotta Näses manuskript där hon berättar om sin psykos och hur hon ser på världen.

– Min del av boken handlar om mammans perspektiv. Hon beskriver hur hon upplevde allt som hände under de sju år Lotta var sjuk innan hon dog. Berättelserna löper omlott. Mamman och jag träffades flera gånger och sedan fick jag plocka fram det som passade Lottas manuskript ur våra diskussioner. Det här var den första större grejen jag gjorde.

Boken släpptes år 2011. Våren innan hade Bruun varit i Kongo-Kinshasa och jobbat med bistånd.

– Jag var därför inte så aktiv i samband med lanseringen, men det kändes roligt att få fin respons på boken och framför allt att folk ville läsa den. Det var jättebra att berättelsen som helhet kom ut – Lottas röst fick mera bärkraft. Lottas mamma har varit flitigt anlitad föreläsare och berättat om boken ända sedan dess.

Bruun säger att vägen till att bli författare har varit lång, men rolig.

– Det finns sådana som bestämmer som unga att de vill bli författare och sedan bära den rollen offentligt. Sådan är inte jag. Jag är mer en person som vill berätta vissa saker och får njutning av att jobba med språk och skriva.

Bruuns andra bok Medicin, mat och magi släpptes 2014. Även den boken var ett beställningsjobb, den här gången av tre olika uppdragsgivare. Boken handlar om örter, trädgårdar och kloka gummor.

– Det var inte så lätt att få allting att hänga ihop till en berättelse, men det var väldigt intressant. Jag lärde mig mycket – en blomma är inte bara en blomma, utan en berättelse i sig.

Kombinerar fakta och fiktion

Patricia Bruuns senaste bok, Efter stormen i Tshikapa, blandar fakta och historia med fiktion. Romanen handlar om biståndsarbete i Kongo-Kinshasa och författarens egna upplevelser har givetvis haft en inverkan på skrivandet.

– Jag skulle aldrig ha kunnat skriva boken utan mina erfarenheter. Jag hade inte planerat att skriva en bok, men då jag kom hem skrev jag scener på skoj. Det är sällan som andra vill höra om ens resor och det man varit med och det är svårt att förklara. Jag ville därför skriva för att berätta för mig själv.

Bruuns vistelse i Kongo-Kinshasa var inte lång, men hon berättar att vistelsen satt tydliga spår i hennes liv.

– Min bok är inte en lärobok. Jag har genom min berättelse velat lyfta fram att allt gällande biståndsarbete inte är svart och vitt och samtidigt visa hur allt hänger ihop.

Patricia Bruun skrev boken i samband med en kurs i litterärt skapande på Åbo Akademi. Plötsligt började fingrarna röra sig på tangenterna i rekordfart.

– Man kan inte vänta på att få inspiration, man måste bara sätta sig ner och skriva och det gjorde jag. Dessutom är det bra att komma ihåg att det inte blir bra texter utan dåliga texter. De dåliga texterna raderar man sedan och behåller de bra.

Vad väntar i framtiden?

– Framtiden är ganska oklar, men jag vet att jag vill skriva. Jag har många påbörjade texter och många idéer. Det är inte brist på sådant, bara brist på tid.