Fördelning … och förfördelning

Jag är helt ense med alla som säger att återhållsamhet nu är den största dygden. Men återhållsamheten måste skapa förtroende.

Så är vi där igen: inför en synnerligen besvärlig fördelningsfråga. Den är besvärlig ekonomiskt, politiskt och moraliskt. På sätt och vis är det en återgång till gamla och trygga politiska mönster. Alla står på sin kant och ingen behöver tänka på helheten. Fördelningsdiskussionen består av olika "regelverk": för att kunna stå på sin kant mäter vi inte allt med samma måttstock.

Men vi lever kanske redan i andra tider.

Sedan början av det här seklet har det funnits en tävling om att vara Finlands bästa arbetsplats. Resultaten är inte alltid särskilt representativa. För att komma med i tävlingen måste man anmäla sig. Resultaten från de senaste 15 åren visar – entydigt – att företag som är avgörande för hur kollektivavtalen och arbetsmarknadspolitiken utformas inte ställer upp i tävlingen. Det är helt andra företag som vågar ställa upp. Det gjorde till exempel Futurice – vinnare 2012 och 2013. Sen lät de bli för att låta andra vinna.

Den som är intresserad av företag för framtiden kan gå in på Futurices hemsida och klicka avdelningen Lyckocirkeln (Happiness Cycle). Det är en strålande beskrivning av hur ett företag borde tänka. Lyckocirkeln består av fyra delområden: förtroende, transparens, fortgående förbättring och omsorg. Omsorgen beskrivs så här: basen för förtroende, transparens och fortgående förbättring är omsorg och omsorgen utsträcks till våra arbetstagare, våra kunder och våra slutanvändare.

Det är ingen tillfällighet att det är arbetstagarna som kommer först.

Vi vet sedan decennier att kunskapsorganisationer inte kan överleva utan att bära sina anställda på händerna. Jämför alltså dagens arbetsmarknadspolitik med Psaltaren 91:12: "De skola bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten."

Om alla våra företag vore tvingade att ställa upp i tävlingen om att vara Finlands bästa arbetsplats kunde jag räkna upp ett antal organisationer som med all sannolikhet hamnade långt, långt ner på listan. Längst ner på listan skulle vi med säkerhet ha landets regering. En tredjedel av poängen i tävlingen kommer nämligen från organisationens medlemmar eller anställda.

Långt ner på listan kommer också Statens järnvägar (numera VR-Group), som sannerligen inte har burit sina konduktörer på händerna. Långt ner på listan kommer också alla företag som under de senaste åren nog har burit sina direktörer på händerna till ofattbara löner och bonusutbetalningar. Det är nämligen här vi har den moraliska knuten i arbetsmarknads- och budgetpolitiken.

Jag är helt ense med alla som säger att återhållsamhet nu är den största dygden. Men återhållsamheten måste skapa förtroende. Det hjälper alltså inte att uppmana arbetstagarna till återhållsamhet samtidigt som man i nästan samma andetag talar om behovet att späda på redan väl tilltagna belöningar.

Enligt Helsingin Sanomat den 3 augusti behövs det nu i medeltal 24 arbetstagare för att lyfta en vd:s lön. För Futurice är motsvarande tal 2,5.

Dags för eftertanke?

Nils Torvalds är ledamot av Europaparlamentet (SFP/Renew Europe).

Mer läsning