Folkmusik i klassiska händer

Teknisk virtuos. Kirill Kozlovski gav en konsert i Ekenäs i söndags.Bild: Anna-Maija Ahokas

Pianisten Kirill Kozlovski har en superb teknik och bjöd på både traditionella stycken och mer säregna dito under sin konsert i Ekenäs i söndags.

Konsert: Folkinspirerat klassiskt. Pianist: Kirill Kozlovski. Arrangör: Ekenäs konsertgarantiförening. Snåresalen 19.11.

Ett konsertprogram uppbyggt kring musik med folkmusikalisk inspiration låter som en finfin idé. Ända sedan barocken har tonsättare sneglat på folkmusiken, och lånat både former och melodiskt material ur folkmusikens outtömliga skattkammare. Alltifrån Telemann och Bach, fram till nutiden, har kompositörer nyttjat folkliga låtar och motiv, och ogenerat klätt om dem i samtidens musikaliska dräkt. Gammalt vin i nya läglar, så att säga.

Den vitryske pianisten Kirill Kozlovski har starka band till Finland. Studerade vid Sibelius-Akademin, blev magister i musikvetenskap 2005, och disputerade för doktorsgraden i samma ämne tolv år senare. Sommaren 2017 hade vi chansen att höra honom under Musik vid havet i Ingå, där han spelade tillsammans med olika inhemska artister. Nu uppträdde han i Snåresalen med ett soloprogram som hade titeln Folkinspirerat klassiskt (fi. Folkkia pianolle).

Den unge Einojuhani Rautavaara inledde sin komponistbana med en svit som han kallade Pelimannit (Spelmännen), där det melodiska materialet är hämtat från nedtecknade spelmanslåtar i Österbotten. Ungdomlig musik, som Kozlovski framförde med glimten i ögat. Rautavaara blandar friskt in dissonanta harmonier i det traditionella tonspråket, som en signal om att här är ett ungt lejon som sticker fram nosen. Också Toivo Kuula var österbottning, men hans bidrag till programmet var en serie variationer på den italienska (?) renässansmelodin La Follia. Varken bättre eller sämre än de mycket talrika varianterna på den öronfägnande harmoniföljden som har skrivits långt tidigare.

Av nordiska pianokompositörer är det inte minst Edvard Grieg som har botaniserat i de folkmusikaliska rabatterna. Sviten Slåtter är originell i så måtto att melodistämman i högerhanden är trogen den ursprungliga violinstämman, medan vänsterhanden rör sig i välbekanta griegska tongångar. Kozlovski rörde sig över en vid dynamisk skala, som gick långt ut över det som vi annars förknippar med folkmusik.

Resten av programmet omfattade musik från det stora ryska riket. Tjajkovskij är artonhundratalets stora ryska symfoniker, och kopplingen till folkmusiken kändes ofta avlägsen. Opus 59, Dumka, lät oss höra en lyrisk melodi, som återkom i slutet. Dessemellan var en virtuos sats interponerad, som ärligt talat ställvis lät lite pladdrig. Men i andra delen av konserten spelade Kozlovski tre satser ur den tolvdelade sviten Årstiderna, med satsbeteckningar enligt årets månader. Särskilt den tredje satsen, November, gav oss prov på Tjajkovkijs melodiska ådra.

Någon som har hört talas om kompositören Alexander Mosolov? Ingen hand räcktes upp när frågan ställdes. Men Mosolovs tresatsiga svit Turkmeniska nätter var konsertens särklassigt originellaste stycke. Den som hade förväntat sig ljuva nocturner i Chopins anda måtte ha blivit gruvligt besviken. Det blev en pianistisk kanonad av sällan hört slag, där pianisten ibland fick använda armbågen för att förstärka fortepassagerna. Korta melodiska avsnitt, avbrutna av skärande dissonanser, och endast stundvis var volymen under forte fortissimo. Bestämt inte musik att avnjuta i fåtöljen där hemma.

Den musikaliska grundutbildningen i östra grannlandet är ambitiös, och det är inget som helst tvivel om att Kirill Kozlovski har gått i en hård skola. Tekniken var superb, och den musikaliska smaken oklanderlig. Säreget nog kom den musikaliska höjdpunkten i extranumret, Sjostakovitjs preludium och fuga i b-moll. Den var berörande.

Erik Hagman