Fler ägare, fler sjömil

Delningsekonomin borde skapa större svall inom båtbranschen. Det är vettigt att dela på utgifterna för en båt.

Siffrorna som visar att det under årets första halva registrerades kring en procent färre nya båtar i Finland än under motsvarande period i fjol måste tolkas försiktigt.

Det är rimligt att tro att det mulna vädret under sommarens första del dämpat en del hugade båtköpare.

Statistiken återgavs i fredagens VN och den visar att registreringen av nya vattenskotrar ökade med tio procent, medan båtarna med styvt skrov och pontoner, RIB-båtarna, fräste in med en ökning på över 20 procent.

I februari meddelade Båtbranschens centralförbund Finnboat att den inhemska båtförsäljningen för fjolåret höll sig på samma nivå som året innan.

Båtparken som helhet växer också i jämn takt och på ett år har de registrerade båtarna blivit nästan 2 200 fler.

Men siffrorna för nyregistreringen av segelbåtar ger ändå orsak att slänga ett extra öga på sjökortet. Under årets första halva registrerades fyra nya båtar i den här kategorin, vilket är 80 procent färre än under samma period i fjol.

Senaste år såldes totalt knappt 30 segelbåtar med en längd på över 20 fot eller drygt 6 meter. I båtregistret finns 14 000 segelbåtar vilket i sig kan ses som en hög siffra, men mot bakgrunden av den blygsamma nyregistreringen handlar det om en stagnerande kategori.

En båt behöver inte vara en dålig investering och väl skött kan den till och med stiga i värde.

Men ofta är det ändå så att de löpande utgifterna i förhållande till tillbringad tid på sjön ger en ekvation som inte ser särdeles lönsam ut.

Kostnaderna för en båt kan minimeras på olika sätt. Den är kanske förtöjd vid egen boj eller står på egen backen på vintern. Generellt kan man ändå säga att en båt slukar pengar genom underhåll, försäkringar, vinterförvaring och kajplats – och naturligt i form av bränslekostnader om det handlar om en motorbåt.

Samtidigt kanske tiden med båten – rustandet på våren borträknat – begränsar sig till enstaka helger eller kanske några veckor.

Hamnarna är flytande förvaringsplatser för värdefull egendom.

I en undersökning som Finnboat lät göra för ett antal år sedan tillsammans med några högskolor noterades att de yngre generationerna kan känna sig rätt främmande inför att äga och investera stora summor i en båt.

Det hör till dagens tänk, en sund inställning att man inte behöver äga allt man använder eller i varje fall inte måste vara ensam herre över det.

Att kläder, elektronik, hobbyutrustning, verktyg, konst och barnartiklar kan lånas och hyras genom olika tjänster visar att endast fantasin sätter gränser inom delningsekonomin.

På samma sätt som till exempel fritidslägenheter kan ägas av flera familjer samtidigt borde också plattformarna och modellerna för samägda båtar byggas ut.

En fritidsbåt kan användas enligt ett planlagt schema och är därför ett rätt bra objekt att inneha tillsammans. Utgifterna fördelas på fler och samtidigt ökar graden av användning.

Modellerna kräver ändå klara regler för bruk och underhåll. Vem gör vad då båten sätts i skick och vilken är proceduren då något går sönder?

Utan ett klart regelverk kan båten bli samma källa till tvister som släktens lilla sommarstuga, där viljor och traditioner fort frontalkrockar om principerna inte klarlagts.

Niclas Erlin Reporter

Mer läsning