Finstämd scenversion av Sommarboken

Det var ju för väl att regissören Jakob Höglund kom på den förträffliga idén att göra teater av Tove Janssons Sommarboken. Texten sitter också väldigt bra på scen och det hade varit synd om teaterpubliken hade gått miste om en så rar pärla. Hans uppsättning på Lilla Teatern i Pipsa Lonkas dramatisering är en kulturgärning som gör Tove Jansson all rättvisa.

Sommarboken av Tove Jansson. Dramatisering: Pipsa Lonka. Översättning av finsk dramatisering: Annina Enckell. Regi: Jakob Höglund. Ljuddesign och liveljud på scen: Hanna Mikander. Scenografi och dräkter: Sven Haraldsson. Ljus: Paavo Kykkänen. Mask och peruk: Henri Karjalainen. I rollerna: Sue Lemström och Jessica Grabowsky. Premiär på Lilla Teatern 3.2.

Föreställningen är texttrogen även om pjäsen förstås är en komprimerad version och en del repliker förekommer i ett lite annat sammanhang än i boken.

Fenomenala Sue Lemström spelar farmodern och man hade nog inte kunnat tänka sig en mera lämplig skådespelare för rollen. Hennes åldrande, kutryggiga, vacklande kroppsspråk, hennes minutiösa mimik och mjuka härliga röst, allt sitter perfekt. I rollen som barnbarnet Sophia ser vi alltid lika underbara Jessica Grabowsky som agerar trovärdigt barnsligt impulsivt både i rörelser och i minspel. Samspelet flyter lika väl som man kan tänka sig mellan en farmoder och en sondotter, i synnerhet i en familj där mamman dött och pappan jobbar för mycket och farmodern är den enda som riktigt har tid med flickan.

Sven Haraldssons scenografi består främst av en anhopning naturfärgade trälådor i olika storlekar som staplas på varandra i en oändlig mängd variationer. Än utgör de klippor på ön, än stugor och bastun, båtar och tält. Ibland innehåller de också rekvisita som till exempel plastremsor som föreställer tång. Hur skådespelarna kan hålla reda på vilka lådor som skall staplas hur och när är en gåta. Sven Haraldsson står också bakom de gråvita dräkterna som tillsammans med scenografin bildar en asketisk men stilren scenbild med någonting av japansk estetik över sig.

Paavo Kykkänens ljusdesign innehåller sparsamt med ljuseffekter. Hela scenen omgärdas av en rad lodräta ljusrör som inte alls passar in i skärgårdsmiljön och dessutom ibland blänker till med ett starkare ljus som nästan bländar publiken.

Varm humor med allvar

Ett roligt regigrepp är att låta ljuddesignern Hanna Mikander finnas med på scen från början till slut och göra live-ljud. Det är fascinerande att följa med vilka hjälpmedel hon använder för vilka ljudeffekter och det uppstår också ett humoristiskt samspel mellan henne och skådespelarna. Scenen där hon illustrerar en hippa genom att ensam ragla runt på scenen med ett halsband av ölburkar är ett exempel på många roliga infall.

Överlag genomsyras ju Sommarboken, pjäsen lika väl som boken, av en varm humor samtidigt som den också bjuder på allvar och livsvisdom. Döden är ständigt närvarande i flickans situation som moderlös, i döda gagelhöns och andra djur, i farmoderns annalkande död – visserligen inte akut men snart nog, vilket Sophia påminner henne om nu och då. Exempelvis tycker inte Sophia att farmor behöver skvallra för pappa att hon klättrat upp i sjömärket – inte just nu men gärna nog på sin dödsbädd, så inte historien går förlorad!

I synnerhet för alla som älskar Tove Jansson, skärgård och sommar lönar det sig att fly vinterkylan för några timmar in i Lilla Teaterns värme.