Finns det en framtid för Raseborgs sjukhus?

Växande patientströmmar minskar knappast risken för vårdfel, ökar risken för sjukhusinfektioner, upplevs av patienter som opersonligt och främmande i en situation där trygghet och omsorg är ett primärt önskemål.

Karl von Smitten låter i VN (5.7) förstå att dagarna är räknade för Raseborgs sjukhus, och grundar sin uppfattning på läkekonstens utveckling och läkarkårens arbetsvillkor. Kanske har han rätt – eller så fel. Finlands första sjukhus enligt nutida begrepp var Åbo länssjukhus (1759). Under 1800-talet grundades sjukhus i ett flertal städer, däribland Ekenäs sjukhus (1892). Sjukstugor fanns i de flesta kommuner, under ledning av kommunalläkare.

Medicinens specialisering kom i Finland i gång i början av 1900-talet, och efter hand blev det uppenbart för våra politiska beslutsfattare att viss medicinsk verksamhet borde koncentreras till större enheter. Lagen om centralsjukhus stiftades 1943, och verkställdes efter kriget.

Alltjämt sköttes de flesta sjukdomsfallen i primärvården, på kommunalläkarnas mottagningar. Kommunalläkarna var få, resurserna knapphändiga, och följaktligen tillsatte Medicinalstyrelsen 1958 en arbetsgrupp med uppgift att utreda hur primärvården skulle förnyas.

Det dröjde 14 år innan man kom till skott, men i december 1971 stiftades folkhälsolagen, som trädde i kraft den 1 april 1972. Och här togs åter de små enheterna till heders. Hälsocentralerna försågs med vårdavdelningar (kallade "bäddavdelningar"), som växte upp överallt i landet såsom svampar efter regn.

De senare årens utveckling torde vara bekant för de flesta. Nedläggning av mindre sjukhus och vårdenheter, i fallet Ekenäs BB och barnavdelningen. Centralisering är dagens lösen. Sett i ett makroperspektiv från början av 1900-talet har vi alltså upplevt först en tilltagande centralisering (centralsjukhusen), därefter en våg av decentralisering (bäddavdelningarna), och nu åter de allt större enheternas triumftåg.

Samtidigt vet vi att centraliseringen har ett pris. Växande patientströmmar minskar knappast risken för vårdfel, ökar risken för sjukhusinfektioner, upplevs av patienter som opersonligt och främmande i en situation där trygghet och omsorg är ett primärt önskemål. Om vård på modersmålet anses betydelsefull, fyller Raseborgs sjukhus utan tvivel ett behov. Det finns studier som tyder på att de mindre vårdenheterna, såsom Raseborgs sjukhus, är både kostnadseffektiva och favoriseras av patienterna och skattebetalarna. Kanske finns det hopp för sjukhuset i Ekenäs?

Erik Hagman pensionerad läkare

Mer läsning