Finlandssvensk sitcom med mysfaktor

Panikångest. Ingvar (Max Bremer) och Inge-Maria (Marika Parkkomäki) hjälper Siri (Iida Kuningas) att få andningen under kontroll. Bild:

Vardagliga situationer dissekeras i Teater Mars komedi Receptet på lycka.

Pjäs:

Receptet på lycka

Text: Joakim Groth och arbetsgruppen

Regi, scenografi: Joakim Groth

Teknik: Saija Nojonen

Ljus: Valo Sauri

På scenen:

Max Bremer, Julia Korander, Willehard Korander, Iida Kuningas, Marika Parkkomäki

Plats & Tid:

Teater Mars premiär 13.2 på Universum, Helsingfors

"Det här är Inge-Maria från Happycat. Hur skulle det kännas att få veta att det finns ett enkelt sätt att bli fri från diabetes, allergi, fetma, celiaki, depression och många andra sjukdomar?" Familjen Lehtinen-Hök driver ett familjeföretag, de säljer kosttillskott per telefon. Mamman Inge-Maria (Marika Parkkomäki) sitter vid köksbordet och slår nummer efter nummer, utan att få napp.

Framför tv:n sitter pappa Ingvar (Max Bremer), i hemmauniform bestående av myskofta, yllesockor och kalsonger. Han packar tillskott i papplådor. Mest fokuserad är han ändå på sjuans nyheter.

Det är ett hem som känns rätt från första början, ett helt vanligt hem med ett fullbelamrat soffbord, nedsuttna möbler och ett råddigt kök.

Receptet på lycka beskrivs som en tv-kväll med familjen Lehtinen-Hök, ett koncept som känns igen från ett antal klassiska familj-sitcoms som The Cosby Show och Våra värsta år (Married with Children). Någon kanske också minns den engelska Soffockupanterna (The Royle Family) från millennieskiftet, som behandlade en låginkomsttagarfamilj vars främsta umgängesform var att kommentera tv-program. Familjen Lehtinen-Hök har mycket gemensamt med Manchesterborna Royle, från mikromåltiderna till grälen.

Karaktärsdrivet

Det är med andra ord en igenkänningskomedi, och den fungerar väldigt bra. Vi skrattar lika mycket åt familjen Lehtinen-Hök som åt oss själva. Åt de absurda diskussionerna som uppstår i tv-soffan och lika snabbt glöms bort, så där som det kan bli i familjesammanhang när alla känner varandra utan och innan och inte behöver bekymra sig om sociala konventioner.

Ingvar trasslar redan i början in sig i ett snårigt resonemang om Teuvo Hakkarainen och dödsstraff, och blir avsnäst av sin fru, men sedan får saken förfalla. Nytt program, ny diskussion.

Att Happycat är ett familjeföretag i ordets mest bokstavliga bemärkelse blir klart när först sonen Thomas (Willehard Korander) och sedan dottern Bella (Julia Korander) anländer. De är nämligen också involverade i pillerförsäljningen. Bella har med sig sin kompis Siri (Iida Kuningas), och i och med det förändras dynamiken på scenen.

Receptet på lycka är något av en fortsättning på Troja Mutanens hjärtbesvär som gick på samma scen 2013, som en finlandssvensk sitcom om "vanligt folk". Då använde Joakim Groth för första gången filmregissören Mike Leighs devising-metod, där skådespelarna skapar karaktärer utgående från verkliga personer, och sedan improviserar fram scener. Dessa scener transkriberas av regissören som sedan sätter ihop dom till en berättelse.

Pinsamma tystnader

Med Receptet på lycka återkommer Groth till den här processen, och det finns också många likheter mellan de två pjäserna. En tydligare helhet blir det ändå denna gång, kanske för att familjekonceptet fungerat som en utgångspunkt. Av skådespelarna i Troja Mutanens hjärtbesvär är det dock bara Max Bremer som återkommer.

Komedin skapades då mycket via långsamhet och pinsamma tystnader, bland annat i en minnesvärd scen där en bensintank tömdes i realtid. Det här återkommer också nu, men i mindre skala. Ett välfungerande koncept är istället att låta flera händelseförlopp och diskussioner utspelas samtidigt, vilket den öppna lägenhetsdesignen möjliggör. Mamman kan tala i telefon i köket medan ett samtal pågår i vardagsrummet och ett tredje i sovrummet.

I andra akten kommer lådvinet fram, och händelserna eskalerar. Som sig bör bär de flesta familjemedlemmar på någon hemlighet som bitvis kommer i dagen.

Särskilt de erfarna komedianterna Bremer och Parkkomäki är på strålande spelhumör. Bremer kan locka till skratt bara genom att sitt och glo på tv-rutan. Både hans och Parkkomäkis känsla för tajming är fenomenal. Också det yngre gardet gör väl ifrån sig, också om den karaktärsdrivna processen är mer markerad i deras roller, som ibland kan bli övertydliga.

Det blir med andra ord en mysig hemmakväll framför familjen Lehtinen-Höks tv. Lite nostalgi, välbekanta mönster i familjedynamiken och ett fokus på vardagens komedi är receptet på lycka den här gången.

Martin Welander

Mer läsning