Kolumn: Gnäll och förstörelse

En vattencykel, elegant och i senaste design, införskaffades till Plagens badstrand i Hangö. Tanken var att sommargäster och ortsbor skulle kunna hyra den, och roa sig med att trampa runt på vågorna.

KolumnKarin Collins
23.08.2022 13:10 UPPDATERAD 23.08.2022 13:17
Dessvärre hann båten ligga förankrad vid stranden en enda, kort natt innan marodörerna anföll: på morgonen hittades den förstörd, guppande i det grunda vattnet med avsågat lås och brustna pedaler.
Det är ju så det är nuförtiden, suckade ortsborna uppgivet. Staden är full av vandaler, inget får vara ifred längre. Allt ska söndras.
Året var 1930.
I oktober 1931 skrev Hangös lokaltidning om vilda skolungdomar som “stojande och skrikande” klamrade sig fast vid “lastautomobiler” för att sedan hänga vid dem eller springa bredvid medan de körde.
I november 1931 var det telefonautomaterna som attackerades, när “kringströvande huliganer” roade sig med att bryta loss och föra bort en automat i Hangö norra.
Jag finner en viss tröst i sådana här små notiser. Ganska mycket tröst, till och med.
Allt var inte bättre förr. I själva verket var det väldigt ofta samma sak som nu, åtminstone när det gäller mänskligt beteende. Det lade jag märke till när jag gjorde research för min kommande bok, som utspelar sig i Hangö innan och under vinterkriget.
När de första bomberna föll över Hangö i november 1939 stannade lokaltidningens redaktör kvar i staden. Tidningen fortsatte att komma ut, trots de säkerligen stora svårigheter som detta innebar under brinnande krig, och trots att tryckeriet brann ner.
Man hoppas ju att de Hangöbor som fortfarande befann sig i staden skulle ha uppskattat detta, och det gjorde säkert de flesta, men visst fanns det även de som såg sig tvungna att klaga på att tidningen stundvis var sen eller inte utkom överhuvudtaget.
Ett beskt meddelande från en av tidningens anställda publicerades därför i början av mars 1940.
“Det finns verkligen sådana, som alltid är färdiga att kritisera. [...] Vad den tid vi lever i inte har behov av är kitslighet, snarstuckenhet, benägenhet att klanka och döma i tid och otid.”
När jag läste det kunde jag inte låta bli att dra på munnen. Dagens version av detta lever och frodas nämligen främst på den livligt frekventerade Facebook-gruppen Hangöbo/Hankolainen, där det nog finns en tendens att “klanka och döma i tid och otid”. Den energi som har gått åt till att diskutera sommarens trafikarrangemang på Appelgrensvägen kunde antagligen ha försett stadens gatlyktor med elektricitet till december 2024.
Och gott så! Jag tycker det är strålande att det finns ett forum där var och en kan göra sig hörd, och så är det hälsosamt med lite balans. Undersköna bilder på solnedgångar i all ära - det kan ändå vara uppfriskande när någon ryter till om söndriga glasflaskor eller felaktig placering av Bajamajor.
Ibland är dock tongångarna så beska att man är tvungen att sucka och vända bort blicken. Kanske man skakar på huvudet, och frestas att tänka några deprimerande tankar om dagsläget och den fria uppfostran och den brist på respekt som råder i samhället.
Var som folk, brukar man säga. Och det är ju en skön tanke, men sanningen är att folk ibland beter sig svinaktigt. De söndrar och förstör och gnäller och bråkar, precis som de alltid har gjort.
Ändå finns vi kvar här. Ändå är livet ganska trevligt för det mesta, och den största delen av människorna är snälla och vettiga och omtänksamma, nästan hela tiden. Precis som alltid.
Som sagt, det finns en tröst i det.