Konstnärlige ledaren Jan Söderblom är en mästare på att kläcka mångtydiga och -bottnade festivalteman, som musikaliskt öppnar en mängd olika dörrar och årets Musik vid havet-tema var inget undantag. ”Danse Macabre” är ett fenomen som onekligen sätter fantasin i rörelse och musikhistorien är full av verk med memento mori-anknytningar av olika slag.
Den konkreta idémässiga utgångspunkten var givetvis den för finländska förhållanden unika dödsdansen från tidigt 1500-tal i Ingå S:t Nikolaus-kyrka, som Erkki Päivärinta innan konserten träffsäkert satte in i en kulturhistorisk kontext. Av fresken är endast cirka en tredjedel bevarad, men den har inte desto mindre gett upphov till en uppsjö fruktbara musikaliska tankegångar.
Emil Holmström och Tiina Karakorpi har under Söderbloms egid blivit något av hovmusiker vid Musik vid havet och bra så. Bägge är förutom ypperliga pianister även musikhistoriskt bevandrade och man hade nu med utgångspunkt i festivaltemat komponerat en emotionellt mångfasetterad och dramaturgiskt helgjuten konserthelhet.
ANDRA LÄSER
