Farfars far såldes på auktion

Han och hans kamrater tvingades att gräva sina egna gravar i skogen och arkebuserades på ort och ställe.

Min farfars far Fredrik Feldt utauktionerades som 7-åring på en fattigauktion till den som krävde den lägsta ersättningen av kommunen för hans underhåll. Ett 7-årigt barn såldes på en auktion. Fattigauktion var ett system i Finland och Sverige där kommunen överlät uppehället av barn åt de personer eller familjer som bjöd minst för barnens uppehälle. På dessa tillställningar auktionerade man också ut åldringar, sjuka och funktionshindrade. Uppehället för dessa människor var ofta undermåligt och de tvingades ofta att arbeta under slavliknande förhållanden och barnen utsattes ofta för våld och misshandel.

När Fredrik Feldt sedan växte upp och blev myndig flyttade han till södra Finland och Ingå där han 1903 började arbeta på en bondgård. Han förälskade sig i gårdens dotter Aina Kvarnström med vilken han gifte sig och bildade familj. Med tiden fick Fredrik och Aina fem söner av vilka den förstfödda, Fredrik Vilhelm var min farfar. Familjen flyttade 1905 till Karis och bosatte sig i den så kallade "Feldtska stugan", som ännu på 1970-talet fanns bredvid Betelkyrkan snett mittemot Fokus på den tomt som fortfarande i folkmun kallas "Feldtska tomten".

Fredrik Feldt var initiativtagare till grundandet av en arbetarförening i Karis och deltog aktivt i bygget av Folkets hus på Köpmansgatan. Ute i Europa rasade första världskriget och även i Finland uppstod oroligheter och politiska spänningar som utmynnade i ett blodigt inbördeskrig. Granne stod mot granne.

Efter den tyska erövringen av Karis fängslades Fredrik Feldt som hade varit aktiv rödgardist. Han hölls fången på Folkets hus dit hustrun Aina smugglade mat åt honom. Efter diverse fångtransporter tog hans liv slut i maj i Västankvarn i Ingå. Han och hans kamrater tvingades att gräva sina egna gravar i skogen och arkebuserades på ort och ställe. Fredrik Feldt var vid sin död en 41-årig fembarnsfar. Sådant var Finland för 100 år sedan.

Änkan Aina uppfostrade pojkarna av vilka fyra levde till vuxen ålder, skaffade sig yrken, bildade familjer och levde långa och värdiga liv. Det är svårt att ens försöka förstå hur det var att fortsätta familjens liv på en liten ort som Karis efter dessa händelser. Flera andra familjer hade genomgått liknande dramatiska och traumatiska upplevelser. Men livet måste trots allt fortsätta.

När jag tre generationer senare var sju år gammal såg Finland väldigt annorlunda ut. Då fick jag, 1975, bland en av de första årskullarna börja i en avgiftsfri grundskola som var öppen för alla barn – också för de sämst lottade i samhället. Välfärdssamhället, som bland annat Fredrik Feldt hade drömt om, hade sett dagens ljus.

Finland och vi finländare har gjort en lång och viktig resa. I dag har vi många orsaker till tacksamhet – tacksamhet för att vi efter inbördeskriget på något sätt lyckades samexistera, bygga vår lilla nation, stärka vår sköra demokrati, ta ett steg i taget på försoningens väg och bli ett nordiskt välfärdssamhälle. Det känns angeläget att stanna upp och minnas det som hände för 100 år sedan. Lika angeläget känns det att fortsätta vårt samhällsbygge och att göra det ännu bättre för kommande generationer.

Maarit Feldt-Ranta