Fåglar och stillsam spänning som fängslar

Jag är Ellen (2016) är en prosalyrisk berättelse om Ellen, Johanna och Boholmsmannen. Den börjar som en skapelseberättelse med en klippa i havet, fåglar som cirklar kring den och, till slut, ett ägg.

Johanna Boholm: Jag är Ellen. Schildts & Söderströms 2016. 120 sidor.

Inledningen för tankarna till Kalevala, men i Boholms berättelse är det kvinnor och inte män som för berättelsen vidare.

Under bokens gång kommer vi gång på gång tillbaka till början, till de element som presenterades där, vi cirklar runt dem som fåglarna cirklar runt i boken. Genom den cirklande rörelsen i berättelsen skapas en mytologi mitt i det vardagliga, när Boholmsmannen går vid en vägkant, när Johanna går på en släktforskningskurs och när Ellen sitter på en stol. I centrum av mytologin finns fåglarna och deras ägg, två figurer som behandlats mycket och som lätt inbjuder till klichéer, men Boholm behandlar dem med stort allvar och vördnad och får mig som läsare att göra detsamma.

Miljön i boken är en landsbygd där årstidsväxlingarna är tydliga, men inte kronologiska, och naturen nära, vilket skickligt används för att understryka stämningar. Allt är tryggt och bekant, vilket möjliggör stora förändringar i små nyanser. Handlingen byggs upp av få och återkommande element; ägg, en sidenhandske, gardiner, fjädrar, mossa och en kursledare. Och mera behöver Boholm inte för att skapa en komplex analys av känslor kring åldrande, omsorg, kärlek och släktskap. En av styrkorna i Jag är Ellen är just hur Boholm kan göra allt skört aktivt, i rörelse, ge det ett aktörskap i stället för att beskriva det som passivt, som vi är vana att se det beskrivas.

Ett huvudtema i boken är tid. Som läsare fängslas jag av Boholms förmåga att uttrycka så många olika nyanser av tid. Ellen är den som gör tiden i berättelsen så viktig: "Vi förvarar henne, hon håller ihop tiden", konstaterar människorna i boken. I Ellen förenas de små stillsamma eller frustrerande minuterna av väntan och längtan sittande i en stol med släkternas gång och fantasin om ursprunget.

Berättelsen börjar om igen och igen på nya platser och i ny tid, men till slut kan jag inte låta bli att undra om det kommer att komma en framtid som ser annorlunda ut. Men det är antagligen en annan berättelse, bokens Johanna följer en berättelse som söker sig bakåt också då den strävar framåt. Det finns en början, men inget slut. Eller kanske är sluten många. Efter att ha kommit till sista sidan av boken börjar jag spontant läsa om den från början igen.

Att läsa Boholms bok känns som en utandning och hon har en otrolig begåvning för att skapa stillhet och spänning simultant. Som läsare finner jag det beroendeframkallande på ett underbart sätt. Boholms debuterade 2013 med Bygdebok som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, Jag är Ellen är hennes andra bok och den utkom hösten 2016.

Nina Nyman Doktorand i genusvetenskap