Klent med kunskaper i svenska på centralsjukhusen

Folktinget har varit mycket inaktivt att bevaka tillgång till svensk service.

I VN (25.11) ingick både reportage och ledare om att grundlagsutskottet synar regeringens lagförslag om jourreformen. Samma dag uttalade sig även utskottets ordförande Annika Lapintie om det pågående ärendet och berättade att tolkningarna varierar bland lagexperterna.
Regeringen har även hört lagkunniga då den utarbetade jourreformen och det ansågs att vårdhelheten i landet går främst och att en språkaspekt inte behöver ges företräde.
Det är alltså bäddat för en juridisk kamp om tolkningar. En rätt onödig tvist som regeringen kunde ha undvikit. Landet indelas i femton vårdområden och det hade varit naturligt att varje vårdområde hade getts ett fulljoursjukhus. Då hade även Karleby fått ett fulljoursjukhus och språkaspekten kunde även anläggas på Karleby centralsjukhus.
Regeringen ansåg dock att tolv fulljourer är motiverat och tillräckligt. I utredningarna har deltagit medicinsk expertis och bland dem även svenskspråkiga specialister på jourverksamhet och flera kirurger som dagligen jobbar med jourverksamhet.
Enligt den modell som uppritats kan 80 procent av folket nå en fulljour på en timme. Och 90 procent av folket inom något längre tid.
En orsak till detta antal på tolv är bland annat att det råder brist på specialistläkare och det skulle behövas 600 nya specialister varje år och man är rätt långt från det behovet. Först efter tio år anses behovet vara fyllt med specialistläkare.
Skulle man ha valt en annan fördelning av dessa joursjukhus skulle man inte ha uppnått den tidsstruktur jag ovan nämnde. Man har även iakttagit infrastrukturen från fulljoursjukhusen till närmaste universitetssjukhus eftersom en del av patienterna genast måste föras vidare till dem och en del efter att komplikationer tillstött senare.
Regeringen vidhåller att vårdhelheten avgjorde vilka centralsjukhus gavs status som fulljoursjukhus och att den helheten består. Det finns lagexperter som stöder denna motivering och att den kan ges stöd även ur grundlagsperspektiv. Därtill kommer de övriga centralsjukhusen att garanteras tillräckliga resurser i vårdreformen för att ha dygnet runt jour med många specialiteter bland dem Vasa och Karleby centralsjukhus. De avgjort flesta jourpatienter kan ges behövlig vård på dem.
Karleby centralsjukhus har anpassat sig till den lösning som jourreformen ger och har inte inlett en sådan proteststorm som Vasa centralsjukhus.
Därtill är det områdets universitetssjukhus som enligt vårdreformen kommer att ansvara för vårdstrukturen och vårdkvaliteten på de centralsjukhus som finns i vårdområdet och för VCS blir det Åbo universitetssjukhus som kan göra VCS till fulljoursjukhus om det anser det nödvändigt.
Då det gäller tillgången till det svenska språket inom den specialiserade sjukvården på centralsjukhus i tvåspråkiga områden i vårt land är läget mycket klent. Folktinget vill nu höja profilen när det gäller VCS, men Folktinget har varit mycket inaktivt att bevaka tillgång till svensk service. Det största antalet svenskspråkiga patienter får sin vård på Hucs där service på svenska fungerar mycket klent.
De språktillägg som utbetalats har varit av samma klass som barns veckopengar och som en överläkare uppgav gick det 20 år utan att tilläggen alls höjdes så att någon skulle ha märkt det.
På Hucs finns även många svensktalande läkare, men man har inte byggt upp något koncept för att anvisa svenskspråkiga patienter till dem utan de anvisas ofta till läkare som inte talar svenska. Jag talade en gång med en ny överläkare på en av poliklinikerna och han förundrade sig över att man inte alls byggt upp något koncept för att anvisa svenskspråkiga till svensktalande läkare på tidsbeställningspoliklinikerna.
Bristerna i svensk servicenivå har pågått i tiotals år och Folktinget har varit helt initiativlöst i att göra något åt saken. Och detta gäller många andra områden där servicenivå på svenska inom den offentliga sektorn inte fungerar. Till slut kan även konstateras att Vasa centralsjukhus länge försummat att bevaka de svenskspråkiga patienternas rättigheter. Bland annat har sjukhuset under många år sänt ut tusentals epikriser på finska åt svenskspråkiga som inte kan ett ord finska. I det nu aktuella ärendet blir det intressant att se vilket beslut grundlagsutskottet fattar.

Bo Holmberg

Karis

ANDRA LÄSER