Landskapsfullmäktige kan fatta beslut om fulljoursjukhus

Man kan naturligtvis bedöma om antalet tolv fulljoursjukhus är rätt antal, men ändrar man på antalet måste nya bedömningsgrunder iakttas jämlikt och då stiger antalet med flera andra sjukhus.

Det har förts livlig diskussion om vilka sjukhus inom specialistvården som enligt regeringen bör vara fulljoursjukhus med en bred skala av grenspecialiteter. Övriga centralsjukhus fortsätter med jourverksamhet dygnet runt på specialistnivå men med de allmännaste grenspecialiteterna.

Då man läser motiveringarna för fulljoursjukhusen förefaller de vara grundligt motiverade. De är så jämnt fördelade i landet som möjligt utgående från befolkningsunderlag och avstånd. Av befolkningen kan 80 procent nå ett fulljoursjukhus inom en timme.

Man har även beaktat hur de ligger placerade i relation till universitetssjukhusen eftersom mer komplicerade fall måste föras vidare till dessa. Man kan naturligtvis bedöma om antalet tolv fulljoursjukhus är rätt antal, men ändrar man på antalet måste nya bedömningsgrunder iakttas jämlikt och då stiger antalet med flera andra sjukhus.

Man har i motiveringarna även beaktat om man skall kunna ha tillgång till tillräckligt antal specialistläkare för dessa sjukhus. Inom flera mindre grenspecialiteter är det brist på läkare. Och jour dygnet runt kräver en hel del av resurser. Det gäller även att observera att detta är regeringens uppfattning baserad på en helhetsbedömning och vad som kan tänkas vara realistiskt.

Minister Juha Rehula har uppgett att inget hindrar de nya folkvalda landskapsfullmäktige att i sina beslut om sjukvården inrätta något annat fulljoursjukhus till exempel i Vasa. Landskapsfullmäktige har fri rätt att fatta sådana beslut och ingen lag kommer att förbjuda det. Och landskapsfullmäktige väljer vi om ett drygt år och det tar genast över makten då det gäller att organisera sitt områdes vårdstruktur. Därför undrar man varför debatten går så het över att flera fulljoursjukhus inte har rekommenderats.

Landskapsfullmäktige måste sedan utreda om det finns möjligheter att kunna få läkare till en stor mängd grenspecialiteter på ytterligare fulljoursjukhus.

Då det gäller det svenska språket har HNS det största antalet svenskspråkiga patienter och detta sjukvårdsdistrikt har aldrig klarat av att bygga upp en fungerande svenskspråkig vårdservice och det har inte ens försökt. Till exempel språktilläggen har varit så små att de sporrar i alla fall inte för det låga lönetilläggets skull. Då man tänker på patienter som är akut mycket sjuka har jag heller aldrig hört någon patient som främst skulle sätta språkintresset först framför att få snabb livsräddande hjälp. Om en kirurg kan svenska eller inte bryr man sig inte om då man är i behov av snabb operation. Vårdtiderna är även korta inom den högspecialiserade sjukvården och efter det flyttas man över till andra sjukhus om det sedan gäller regionsjukhus eller hälsocentralernas vårdavdelningar. Där får språket större betydelse och framför allt inom äldrevården, långvården och den psykiatriska vården.

Då det gäller Vasa centralsjukhus har det under tiotals år inte ens brytt sig om att följa de lagstadgade kraven på svensk servicenivå. Så att hänvisa till språkgrunder och VCS fyller inget krav på seriös analys.

Bo Holmberg

Karis

ANDRA LÄSER