En vapenvägrares krigsvåndor

Hur ska en vapenvägrare förhålla sig till att Finland skickar vapen till Ukrainas försvar?

Jag vägrade militärtjänst och har aldrig avlossat ett vapen med riktig ammunition i. Däremot identifierade jag mig som pojke starkt med Nordamerikas indianer och sköt en hel del råttor, duvor och trutar med pilbåge. I tonåren bytte jag pilbågen mot kamera och använde de tidigare offren i djurvärlden som fotoobjekt. Efter studenten flyttade jag till Sverige för att hålla mig undan militärtjänstgöringen. Det fungerade inte så bra eftersom min pappa var polis och vid ett besök i hemstaden blev jag gripen av hans kolleger och körd till poliskammaren. Jag beordrades att ta upp en pistol som lagts fram på skrivbordet, vilket jag vägrade. Någon månad senare kallades jag till Försvarsmaktens huvudstab vid Salutorget i Helsingfors för att motivera min vapenvägran. Som den långhårige hippie jag vid det laget blivit hade jag inga problem med den saken och jag blev aldrig heller inkallad.
70-talets Stockholm passade mig som vapenvägrare - eller var det fanflykting jag blivit? Där umgicks jag med mina hjältar: de amerikanska desertörerna från Vietnamkriget, där fanns rivningshusen som vi ockuperade och skrotbilarna jag körde runt med. Och den manande musiken i olika proggband med namn som Träd, Gräs och Stenar och Det Europeiska Missnöjets Grunder. Alla i min generation var vänster och långt ifrån antimilitaristiska men jag tillhörde aldrig falangen som hade Maos Lilla Röda som bibel. Det var mest peace, love & understanding för min del. Och som de flesta drömmare tvingades jag inse att det inte går att leva som en fri man i all evighet. Så jag tog jobb som hamnarbetare, skolfotograf, flyttgubbe, lastbilschaufför och körde några år taxi i Stockholmsnatten. Och sen blev jag filmregissör.
Nu när jag nått pensionsåldern och glömt de vilda åren utbryter krig i Europa. Ryssarna invaderar Ukraina. Bilder från Kiev, Charkiv, Mariupol och många fler platser bränns in på näthinnan. Hur ska jag som vapenvägrare ställa mig till att vi skickar vapen till ukrainarnas försvar? Till att Finland och Sverige kanske går med i Nato? Jag som alltid ansett det vara vansinne att satsa miljarder på att boosta försvaret. Det finns ju viktiga saker som miljön att lägga dem på. Terrorbalansen har försatts i total obalans på grund av despoten Putin. Jag känner som de flesta empati för alla de ukrainare som just nu utsätts för ofattbara lidande, men mänsklighetens upprepande av misstag när det gäller krig gör mig handlingsförlamad. Blir det en upprepning av Sovjetunionens tioåriga ockupation av Afghanistan med över 1,5 miljoner döda afghaner?
Jag söker svar hos experterna och inser hur litet jag kan om militär strategi när jag lyssnar på den populäre överstelöjtnanten Joakim Paasikivi, numera lärare i militär strategi i Stockholm. Överstelöjtnanten har sinne för det absurda, han är betryggande lugn och äger en stillsam värdighet i sin välpressade uniform. Han tror på ett Natomedlemskap för Sverige, men vill inte förknippa det med ett samtidigt finskt. Kanske vill han likt sin farfars far, efterkrigspresident i Finland, undvika att provocera ryssarna för mycket trots att han samtidigt inte vill vika sig en tum för dem. Enligt andra auktoriteter – utan uniform – borde Sverige ha varit troget sin historiska diplomatiska roll i konflikter i stället för att lämna över den till länder som Turkiet och Israel. Det militära stödet och vapnen till Ukraina har inneburit att Sverige inte bara förlorat sin neutrala status utan också blivit mer sårbart och ökat militariseringen som konfliktlösningsmetod. Det blir inga entydiga svar, ingenting är längre säkert. Jag borde damma av pilbågen, det kunde vara räddningen från en råtta som Putin.
ANDRA LÄSER