Europa som dröm och mardröm

Direkt tilltal. Viktor Idman återberättar en av många historier om flyktingskap, förföljelse och längtan till frihet.Bild: Tani Simberg

Lampedusa har blivit sinnebilden för den europeiska flyktingkrisen. Teater Viirus visar människorna bakom statistiken.

Lampedusa – Dreams of EUtopia

Regi: Tanya Weinstein

Dramaturgi: Christoffer Mellgren

Kostym, hår, rekvisita: Tyra Therman

Scenografi: Nicke von Weissenberg, Mari Agge och Tanya Weinstein

Ljusdesign: Mari Agge

Musik: Arbetsgruppen

På scenen: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Robert Kock, Eeva Soivio och Nicke von Weissenberg

Premiär 1.4 på Teater Viirus, Helsingfors

"Lampedusa band", bestående av skådespelarna och Nicke von Weissenberg på trummor, spelar ett punkriff på en estrad. Småningom är det bara de malande trummorna och en trevande gitarrslinga som ackompanjerar ensemblen som springer omkring på scenen i en vild koreografi. Det kulminerar i att en naken Viktor Idman lyfts fram ur en låda, till synes medvetslös, och får ett ämbar vatten över sig.

Så kan det vara tänker man, att lämna allt man äger och har för att riskera liv och lem i hopp om ett människovärdigt liv i ett annat land. En brutal pånyttfödelse, en total försvarslöshet. I bästa fall en start på något bättre, men vägen dit är lång, också för den som lyckas ta sig in i Fort Europa.

Därtill är det en stark öppning för Tanya Weinsteins Lampedusa – Dreams of EUtopia på Teater Viirus; en öppning som innehåller föreställningens väsen. Här finns musiken, de fysiska koreografierna som fungerar som en slags mellanspel mellan berättelserna, brutaliteten och det direkta tilltalet. Idman kravlar sig nämligen upp från golvet, klär på sig och vänder sig till publiken.

Xenofobi

Lampedusa baserar sig på intervjuer med människor som har erfarenhet av flyktingskap. I de flesta fall är det flyktingar som själva fått berätta sin historia, men vi får också höra en finsk politikers åsikter och Karis tidigare invandrarkoordinators berättelse om flyktingarbete. Intervjuerna är autentiska och återges utan tillägg, enligt programbladet.

Det är ett dokumentärt grepp, och som vanligt har det sina sidor. Att gestalta ett dokumentärmaterial med skådespelare på scenen innebär alltid en estetisering, vilket i någon mån urvattnar just det dokumentära. Samtidigt kan en gestaltning i bästa fall leda till nya insikter, till en fördjupning av dokumentärmaterialets insikter. I Lampedusa blir det lite av bådadera. Koreografierna och musiken, som är återkommande genom föreställningen, fungerar ändå mestadels som stödjande element, och särskilt musiken lyfter i de bästa stunderna hela föreställningen. "Vem är rädd för svarte man" sjunger till exempel Robert Kock i en ursinnig punklåt, och sammanfattar därmed den europeiska xenofobin som går som en röd tråd genom föreställningen.

Människorna bakom siffrorna

Det är ändå de enskilda berättelserna som berör mest. Det handlar om Amer från Sudan, en elingenjör som flyr politisk förföljelse i sitt hemland. Hans resa, lugnt och sakligt återberättad av Kock, går genom Sahara i en lastbil körd av människosmugglare, och slutar på en ranglig båt på Atlanten. Hälften av de 36 som gick ombord dog, hälften överlevde. Så småningom kommer Amer till Finland, och till Korpo. Han älskar naturen, säger han, men lider av rasismen i landet. Flera gånger har han blivit attackerad i Korpo, och på ortens restaurang blir han inte insläppt.

Det handlar om flera män som flytt via Ryssland till Finland. Det krävs mutor, uppfinningsrikedom, pengar, tålamod och mera mutor innan det går att komma över gränsen.

De finländska rösterna tillför det andra perspektivet, mottagarlandets. Eeva Soivio gör en fenomenal karikatyr av den lika aningslösa som smygrasistiska riksdagsledamoten, som drömmer om ett Finland som är tryggast i världen. Med det menar hon förstås att det är helt fritt från utlänningar, men med skrämmande precision undviker hon att säga det direkt. Rasismen finns, som så många gånger i våra politikers uttalanden, under ytan.

Den för många västnylänningar bekanta flyktingkoordinatorn "Börje" från Karis, gestaltad av Kock, står för ett annat perspektiv. Det är den välmenande byråkraten, som tar tag i frågorna med en rejäl dos bondförnuft och västnyländsk stoicism. Hans lösningar är kanske inte alltid de mest politiskt korrekta, men samtidigt illustrerar han en positiv kraft i samhället – en person som ser flyktingarna som människor, inte som siffror som belastar systemet.

Det är också den stora behållningen med Lampedusa, att den låter flyktingar göra sina röster hörda. Nyheterna tutar ut siffror i parti och minut, förvandlar flyktingkrisen till ett byråkratiskt problem. Det är nyttigt att bli påmind om att det bakom varje siffra döljer sig verkliga människor, lika verkliga som du och jag.

Martin Welander