Ett normbrytande äventyr

Minna Lindebergs nya bilderbok Snön över Azharia är en vild berättelse om kompiskraft och frigörelse.

Bok: Snön över Azharia. Författare: Minna Lindeberg. Förlag: Förlaget, 2017.

Barnboksförfattaren Minna Lindeberg från Sjundeå har blivit känd för sina böcker med huvudpersoner eller teman som är lite utanför den traditionella barnboksvärlden. I Pappa född lejon beskriver hon en annorlunda familj där pappan vacklar mellan att vara människa eller lejon och barnen är en rävunge, en katt, en gepard och en hare. I Allan och Udo var huvudpersonerna ett homosexuellt par. Vildare, värre Smilodon, som utkom i fjol, är nominerad för Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris bland annat för sitt nyskapande grepp som "bryter med det medelklassperspektiv som dominerar nordisk bilderbok."

Liksom i Vildare, värre, Smilodon ger Lindeberg i den nyaste boken, Snön över Azharia, ordet åt två flickor. De två huvudpersonerna är bästisar som har gjort slut: "För Siw och jag ska inte längre vara Vi.

Det är slut.

Kalla kriget i min mage när hon sa det."

Flykt från Mörkerfursten

Likväl ger sig de två tjejerna ut på ett äventyr, springer ifrån allihop till sina egna strapatser medan resten av klassen ska åka skidor. De fogar sig inte i de utstakade roller och förväntningar som finns på flickor i deras ålder utan formar själva sin dag – och i förlängningen sina liv – till den vilda historia de vill att den ska vara.

De leker sig till Errit Seimir, en by där Mörkerfursten regerar och där alla döttrar av Seimir måste följa hans vilja. Berättelsen och byn andas Tengilondska i Astrid Lindgrens anda (inte minst i illustrationerna), och anspelar på häxjakter och kvinnoförtryck genom tiderna. Som sina alter egon flyr de två flickorna från förtrycket i Errit Seimir till Azharia, frihetens rike, där inga begränsande normer finns.

Här finns också en hel del paralleller till element i Bröderna Lejonhjärta. De svartklädda soldaterna, hästarna och frihetens fåglar – hos Lindgren vita duvor, i Azharia en slags Fenixfåglar som stiger ur askan och bosätter sig i Errit Seimirs träd om våren som ett löfte om nytt liv efter förstörelsen.

Vardag och fantasi

Jenny Lucanders illustrationer flyter, liksom i Vildare, värre, Smilodon, sömlöst ihop med texten på bokens sidor. Färgvärlden målar antingen Mörkerfurstens gråa rike eller de sköna, skira tonerna i frihetens Azharia. Text och bild förstärker varandra och bildar tillsammans en helhet där verklighet och fantasi flyter in i varandra.

Här finns inte lika många tidsanspelningar som i Vildare, värre Smilodon, men nog flera finurligt fångade vardagsmarkörer, som den gula plastkassen från mataffären som får agera spypåse i bussen, eller det gamla trähuset som placeras i nutid genom parabolantennen på gaveln. På uppslaget där vänskapen sägs vara slut ligger en sida med Siws namn och bild ur Mina vänner-boken utriven och sönderriven på bussgolvet, vilket fördjupar innebörden i schismen. Man kan känna det hjärtslitande i kompistvisten.

Svårgenomtränglig yta

Språket i boken är koncist och poetiskt och det krävs mer än en läsning för att tränga igenom alla betydelselager i uttrycket, vilket gör att texten närmar sig prosadikt. Här finns stämningar, känslor, och underliggande anspelningar som kittlar i magen när man läser och får en att smaka på raderna mer än en gång.

Men tidvis förbyts magkänslan i en fragmentarisk upplevelse. De tematiska trådarna som vävs in i berättelsen är många och skiftande och som läsare anar man, snarare än förstår, ett djup i berättelsen. Det här är en bok fylld av stämningar och en inre värld som öppnar upp för många tolkningar. Det finns inga självklara svar, bara många frågor och trådar att spinna vidare på för den som vill.

Helt klart är att den här boken kräver långsam, eftertänksam läsning och ett öppet sinne. Det är en bok som resonerar mer på känslosträngar än i det logiska sinnet. För nutidsmänniskor som är vana vid att få allt serverat med några klick vid en skärm kan det te sig som en motig uppgift.

Mira Strandberg Reporter