Ett nej för ingenvart

Vi har byggt upp en stor bidragsautomat, tänkt för tillfälligt stöd, i välfärdsstatens namn.

Vi i Västeuropa hyllar demokrati. Vi väljer beslutsfattare i allmänna val och förutsätter att majoritetens beslut följs. Men det verkar som om demokratin fungerar enbart i tider av medgång, då det finns pengar att dela ut. I motgångens tid uppstår utomparlamentariska rörelser till höger och vänster. Socialdemokraterna har för tillfället medvind i politiken. Inte för att partiet gör något, förutom att det säger nej till det som Sipiläs regering föreslår för sundare ekonomi och öppnare arbetsmarknad. SDP och Vänsterförbundet har 23 procent av platserna i riksdagen, men partierna har stöd av facket, en utomparlamentarisk kraft. SDP:s Antti Rinne säger att folket stöder partiets program. Program? Att säga nej, prata för högre skatter och fortsatta bidrag kan ses som ett program, men jag kallar det populism.

Sannfinländaren Timo Soini är en produkt av populism och massmedierna. Journalisterna tyckte i valrörelsen 2011 att han var rapp i mun och sade roliga saker så han fick mycket publicitet i tidningar, radio och tv. Följden var att Sannfinländarna blev valets segrare. Timo Soini ska ha beröm för att han är duktig på att förenkla och förklara problem i politiken, dock så att det ofta kan ses som populism. I Sipiläs regering får Sannfinländarna betala för populismen, då det krävs omfattande beslut för att få Finland på fötter.

Ännu 2008 gick det hyggligt för Finland. Sen dess har vi levt på skuld, det vill säga levt på andras pengar. Vi har byggt upp en stor bidragsautomat, tänkt för tillfälligt stöd, i välfärdsstatens namn. I dag får till exempel 60 procent av de som bor i hyreslägenhet bostadsbidrag och ser det som en uppnådd förmån (HS 9.10). Bidragen känns i statens ekonomi. Ett exempel: 2008 var statens inkomster 44 miljarder euro och utgifter 43 miljarder euro. I år är statens inkomster 49 miljarder euro och utgifter 54 miljarder euro. På åtta år har utgifterna stigit med elva miljarder euro! Och det finns politiker som säger: Ös på, det ger köpkraft! Gott folk, den politiken håller inte.

Genbanan Esbo-Lojo-Salo får tio miljoner euro i statens budget 2017 (Länsiväylä 17–18.9) och Helsingin Sanomat (25.9) ser "entimmeståget" mellan Helsingfors och Åbo som en breddning av bostadspolitiken i huvudstadsregionen. Centerpartisten Matti Vanhanen talar för tågstopp i Lojo och Salo vilket gör att "entimmestågets" tidtabell närmar sig en och en halv timme vilket är ganska nära körtiden på nuvarande Kustbanan. Genbanan beräknas kosta 1,5 miljarder euro. Det är klart att Åboborna ser sin chans då Petteri Orpo, Åbo, är finansminister. Det skulle emellertid vara sunt om Orpo och Matti Vanhanen börjar räkna vad som är ekonomiskt lönsamt och sedan gör en knytnävshälsning!

För kommunerna Hangö (om det finns intresse), Raseborg, Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt, de fyra sistnämnda 70 till 30 kilometer från landets huvudstad, skulle det gälla att gå ihop med Esbo för att utveckla Kustbanan och stadsbanan samt att visa för Helsingin Sanomat att det också går att bygga bostäder här. Utan genbanan Esbo-Lojo-Salo!

Kaj Lindholm tidigare stadsdirektör