Ett magiskt äventyr

När man som vuxen tar sig an barnböcker antingen slukas man upp av magin mellan pärmarna eller ser rakt igenom fasaden och det magiska vittrar sönder. Pärlfiskaren omslöt mig från sida ett och magin var ett faktum.

Karin Erlandsson: Pärlfiskaren. Illustrationer: Tuuli Toivola. Schildts & Söderströms 2017. 250 sidor.

Jag befann mig i en bubbla där sagan lästes högt av sig själv och jag fångades som iakttagare av detta fantastiska äventyr. Lyckan blev ännu större av att få veta att det kommer tre delar till i serien Legenden om ögonstenen.

Karin Erlandsson har lyckats skapa en värld väldigt lik vår egen, men som med små finurliga detaljer skiljer sig från det vi känner till. I våra vatten simmar inga roshajar och i våra diken växer inte vetesviolen, havsbottnen är inte fyllda av pärlor skimrande i alla färger och ingen har tidigare hört om ögonstenen.

I boken Pärlfiskaren har pärlfiskesäsongen precis börjat i de södra delarna av riket och drottningen har utlyst sökandet efter den mytomspunna ögonstenen som folk har letat efter i årtionden utan att ens veta hur den ser ut. Det utlovas en hittelön som är svår att motstå, men det ryktas även om en förbannelse som kan ta över. Eller så kan man bli biten av roshajarna, som vill ha pärlorna för sig själva.

Större än längtan

"Den som äger ögonstenen får allt utan längtan, men den som bestämmer sig för att leta efter ögonstenen utan att finna den, längtar för alltid."

Miranda, sagans protagonist, är ett av roshajens offer. Hon förlorade en arm som barn men det stoppar henne inte från att vara rikets bästa pärlfiskare. Plötsligt får hon en utmanare, Syrsa, som likt henne dyker med endast en arm och kallar sig själv för den bästa av dem alla.

Mot Mirandas vilja blir de partner i jakten på ögonstenen. Man behöver ett barn med sig för att inte drabbas av den förbannelse som kan leda till en besatthet stark nog för att lämna allt det man älskar. Miranda är inte särskilt förtjust i den pratglada flickan från början, men under äventyrets gång växer det fram en systerlig vänskap som är starkare än allt annat. Till och med större än längtan efter ögonstenen: "Jag måste hitta Syrsa, säger jag. Jag kanske inte kan något om längtan, men jag kan inte vara utan henne."

Autentisk hunger

Kanske är det maten som ger läsaren uppfattningen om att detta utspelar sig i en annan tid, en annan värld. Det kulinariska löper som en röd tråd genom äventyret och man blir påmind om att karaktärerna liksom läsarna behöver äta för att orka vidare. Det är ett väldigt exotiskt smakspektrum och ganska exklusiva råvaror som nämns. De äter mackor med krabbkött och ostron, störägg och torkad pilgrimsmussla. Päronmust och hindbär, getost och honung, gröt gjord på vetesviol.

Genom hela boken löper denna tråd och karaktärerna blir autentiska genom att Erlandsson skriver in det mänskliga behovet av mat och dryck, något som även behövs i en äventyrsroman för att tillföra en trovärdighet hos läsaren. Som när Miranda drabbas av vätskebrist och måste ta en paus i sitt letande på några dagar innan hon är tillräckligt stark igen.

Ond och god feministisk styrka

Pärlfiskaren är speciell också på andra vis. Det är en äventyrsroman med endast kvinnliga karaktärer, både onda och goda. De män eller pojkar som nämns i boken har endast tysta biroller, som Marko som kör båten åt flickorna eller pojkarna på skolan de passerar.

Både Miranda och Syrsa är starka självsäkra tjejer som inte låter sina fysiska hinder stoppa dem från att dyka. Deras relation börjar ofrivilligt, Miranda tvingas ta in Syrsa under sina vingar och samsas om att vara bäst. Men snart märker de att de tillsammans är ännu bättre, eftersom båda har sina egna styrkor. Miranda är bäst på att dyka, medan Syrsa kan höra pärlornas musik och därmed hittar dem snabbare. Det finns en sann feministisk styrka i boken, den är fylld av kvinnor som gjort magnifika saker genom åren och som gärna hjälper och tar hand om varandra.

Det är en glimt mot antikens klassiker med ett äventyr som till slut ska ta dem hem efter många stopp på vägen. I stället för cykloper är hjältarna enarmade, men det kändes också som att den onda Iberis bar på nationalepiska karaktärsdrag med sitt långa vita hår och en blick kall som is.

Lockar till samtal

Boken har ett tilltal som fungerar för både barn och vuxna, utan att underskatta någon. Romanen medför en spänningsfaktor som gör att nästa kapitel är mer lockande än det förra, det är rent av svårt att lämna ifrån sig boken. Erlandsson skriver med ett vackert porlande språk och ger läsaren ett äventyr att slukas av, men också en historia värd att tänka på. Det finns ett djup i romanen som lockar till samtal även efter att sista sidan är läst.

Karin Erlandsson vann barnbokstävlingen Berättelsen är bäst i fjol i år fick romanen Runeberg Juniorpriset, som delades ut för andra gången.

Jessica Henriksson