Ett lysande porträtt av en lyskraftig Alma

"Jag ville så mycket. Framförallt ville jag ge det förflutna liv, jag ville iscensätta det. […] Jag ville ge de döda kropp och ande, jag ville att de ännu en gång skulle få tala, den här gången till samtiden, till oss. Jag var i första hand intresserad av individerna, det var deras tankar och känslor jag ville komma åt."

Merete Mazzarella: Alma. En roman. Schildst & Söderströms 2018.

Orden i citatet i ingressen är Alma Söderhjelms, det är hon som för talan i Merete Mazzarellas nya bok Alma. En roman. Alma Söderhjelm (1870–1949) var också mycket, inte minst var hon pionjär i många avseenden. Hon blev den första flickan i Viborg som tog studenten, en av de första kvinnorna i Finland som doktorerade och den allra första kvinnliga professorn i landet. Hon var enormt produktiv. Som historiker specialiserade hon sig på Frankrikes historia, framför allt revolutionsåren, hon skrev mycket om bland andra Axel von Fersen och Marie Antoinette och blev ett välrenommerat namn och en uppskattad föreläsare i Frankrike. I Sverige blev Söderhjelm under 1920- och 1930-talen en riktig kändis. Hon skrev kåserier och krönikor för otaliga tidningar, umgicks med societeten och kulturgräddan i teatervärlden: "Ett tag hette det att jag var den mest intervjuade kvinnan i Skandinavien."

Men de orden i citatet kunde ju också gälla för Mazzarella själv. I tidigare böcker har hon förtjänstfullt gett liv och röst åter till många, bland andra Fredrika Runeberg och Mary Shelley, då i biografins och essäns former. Med Ingen saknad, ingen sorg. En dag i Topelius liv (2009) prövade Mazzarella den biografiska romanformen, och det är den som också görs gällande här. Liksom Topelius möter vi Alma på dödsbädden, på badhotellet i Saltsjöbaden. Hon tänker tillbaka på sitt liv, på människor hon träffat och älskat, på sitt arbete som skänkt så mycket glädje men också en hel del vedermödor och försakelser, på Finlands ack så dramatiska historia, på andra händelser som format hennes liv i glädje och sorg.

Här ger Mazzarella också sin Alma möjlighet till en nog så viktig självrannsakan, och när tankarna far mot 1918 bränner det till: Var hon alltför kategorisk i sin avsky mot de röda, kan hon genom sina då så agiterande skriverier tänkas vara medskyldig till det vansinne som utspelade sig under den vita hämnden i inbördeskrigets efterdyningar?

Trångt bland de namnstarka

Där det konstanta brukandet av generiska pronomen som "man" och "en" i Topeliusromanen skapade ett slags distanseringseffekt, är det i högsta grad Almas "jag" som här för ordet. Det är ett inkännande och intimt porträtt som Mazzarella skapar, det märks att hon känner sig befryndad med Alma, vilket hon också framhåller i efterordet. Genren passar ypperligt för uppgiften. Där den rena biografikern eller historikern ofta tvingas göra halt då källorna sinar står det romanförfattaren fritt att dikta och gestalta vidare, fylla i skarvarna och tillföra kroppen dess själ och inre liv – så kan ett fullödigt porträtt skapas.

Mazzarella är stilsäker som alltid, och hon lyckas också skickligt låta söderhjelmska idiom interfoliera den egna stilen; inte minst Söderhjelms kanske mest karakteristiska attribut – hennes humor – lyser ofta igenom, som i minnet av en vistelse på Grankulla sanatorium: "Ville man på den här tiden göra vad som kallas intressanta bekantskaper så var det bästa sättet att hyra sig ett rum på Grankulla för någon vecka framåt; där samlades både societetens grädda och alla våra hjärnsjuka intellektuella […]."

Och intressanta bekantskaper gjorde Alma Söderhjelm en masse, på sanatoriet och annorstädes varhelst hon befann sig. Hon blev du med snart sagt samtliga i finländskt och svenskt kulturliv. Bästa vän var "Moje" (Mauritz Stiller), andra goda vänner var "Pewe" (diktarprinsen Wilhelm), "Schura" (Alexandra Kollontaj), Hjalmar och Stina Bergman. Alma svärmade för "Janne" (Jean Sibelius), Karl Gerhard skrev kupletter om henne, och så vidare. I kretsen trängs också så många Mannerheimar, Järnefeltar, Schaumans, Ramsays, Hagelstammar, Hyltén-Cavalliusar, Grotenfeltar, Armfeltar, Creutzar et consortes att man undrar om syret inte snart tar slut i den finlandssvenska högborgerlighetens trånga rum. Men namndroppandet kan också ses som ett sätt att gestalta Almas kamp för att frigöra sig, något hon till sist lyckas med genom flytten till Sverige. Där betraktar man henne inte "mot den eviga släktbakgrunden", utan låter henne träda ut ur sin miljö och "bli en fristående person".

Alma som individ

Ja, trots att hon förblir Finland och det finlandssvenska kär, är det först när hon begett sig av som hon känner att hon lyckats skapa sig en egen identitet och ett eget namn, Alma Söderhjelm – för det fanns ju också så många andra Söderhjelmar (till exempel storebrodern Werner gubevars). Bokens titel fungerar på så sätt kongenialt med vad romanen förmedlar; den handlar inte om en Söderhjelm, utan om Alma Söderhjelm – fri och unik och helt i sin egen rätt.

Mazzarella skriver åter ett stycke viktig kultur- och kvinnohistoria, men som Alma själv framhåller: "Berättelsen om mitt liv – så har jag alltid tänkt – är berättelsen om hur jag blev en individ." Så är också Mazzarellas Alma framför allt en lysande berättelse om en mycket lyskraftig individ.