Ett hopplöst uppror

Det vore en stor överraskning ifall det modiga upproret ledde till att social- och hälsovårdsreformen stoppas i sin nuvarande form.

Ett par fräcka riksdagsledamöter, som förväntades ovillkorligt stöda sin egen regering, har vågat trotsa den heliga konsensusprincipen i finländsk partipolitik. I synnerhet Elina Lepomäki har öppet berättat att hon inte tänker rösta för social- och hälsovårdsreformen i dess nuvarande form. Hon anser att reformen är på många sätt halvfärdig och helt enkelt dålig.

Det intressantaste i Lepomäkis utspel var inte hennes budskap. Experterna har redan för länge sedan slagit larm om den föreslagna reformen. Det som var intressant var reaktionen. Ledningen för Samlingspartiets riksdagsgrupp varnade genast för konsekvenserna av att rösta mot gruppens och regeringens linje. Allt fokus var på hur Lepomäki svek sin egen riksdagsgrupp för att samla löspoäng hos väljarna och hur detta kan leda till sanktioner. Ingen verkade bry sig om vad hon sade. Ingen var intresserad av att diskutera ifall social- och hälsovårdsreformen är precis så katastrofal som experterna, och en del politiker, hävdar.

Den finländska partipolitiken har traditionellt byggt på hård gruppdisciplin. Det är riksdagsgruppens, inte individens beslut som gäller. Till skillnad från Sverige, Norge och Danmark har Finland traditionellt också haft majoritetsregeringar. Detta innebär att våra regeringar är mycket stabila eftersom de hela tiden har en trygg majoritet som garanterar stöd för lagförslagen. Det har ofta inte regeringarna i våra grannländer.

Även om vi tycker att stabilitet ger trygghet och ro kan till synes starka majoritetsregeringar ändå vara dysfunktionella. När man inte behöver kompromissa med andra kan man förverkliga sina egna politiskt motiverade dagdrömmar. Då kan man i praktiken strunta i vad experter rekommenderar och vad oppositionen säger. Men detta är inte nödvändigtvis klokt beslutsfattande.

De mest högljudda kritikerna från regeringssidan har varit Elina Lepomäki och Hjallis Harkimo. Den gemensamma nämnaren för dessa är att de inte har en lång bakgrund inom dagspolitiken. De har inte vuxit upp inom det partipolitiska maskineriet och därför inte heller fullständigt anammat den gyllene regeln om att inte rösta mot den egna regeringen – om tillstånd inte ges explicit. Båda verkar också som individer som inte undviker konflikt. Det är också en egenskap som passar dåligt ihop med den konsensussökande traditionen i vår politiska kultur.

Det vore en stor överraskning ifall det modiga upproret ledde till att social- och hälsovårdsreformen stoppas i sin nuvarande form. I och med att individualismen också ökar inom politiken kommer vi att se flera liknande utspel i framtiden. För att locka väljare måste partierna i ökande grad locka kandidater utanför partikansliets korridorer. Det möjliggör (äntligen) en förändring i systemet som så länge har byggt på gruppdisciplin.

Lauri Rapeli Forskningschef vid Åbo Akademi