Ett eget sound att ta vara på

Bild: Jasmin Al-Ramahi

Hangöbandet Poison of Zelda kategoriseras som rejäl garagerock med tydliga influenser av olika artister genom tiderna. Bandet har nyss gett ut en skiva.

Skiva: Poison of Zelda: Wicked greetings … from Witchhunt Village.

Posion of Zelda, som består av Ann-Sofi Eriksson (sång, altviolin), Mathias Löfstedt (gitarr), Stig Udd (bas) och Jarkko Välimäki (slagverk) har nyligen släppt skivan Wicked greetings… from Witchhunt Village. I inledningsspåret Sorry låter solisten som frontfiguren i Sahara Hotnights, Dreamtheater-influenser märks i Zeldas Dream och Jefferson Airplanes stil hörs i Live In Dreams.

Solisten Ann-Sofi Eriksson har en märkligt mörk, berättande stämma som ger bandet sin prägel. Även hennes engelska uttal har en speciell melodi och färgar språket på ett intressant sätt. De övriga bandmedlemmarna bidrar med ett stadigt komp, levande gitarrsolon via Mathias Löfström, Jarkko Välimäki står för det tajta trummandet och Stig Udd levererar finurliga basgångar.

Det finns dock tomma partier i en del låtarrangemang. Takter som kunde ha fyllts med nya motiv, rytmer eller solon rullar på utan ände. Fyrmannabandens svaghet i inspelningssituationer ligger i allmänhet i avsaknaden av ett femte instrument, till exempel leadgitarr eller keyboards. Dylika problem kan eventuellt kompletteras utan ytterligare bemanning i skivans inspelningsskede, medan behovet i livesituationer inte är lika pockande. En annan önskvärd åtgärd på detaljplan är skivkonvolutets font och färgval. Titelspåren och bakgrundsinformationen av bandet är något svårlästa i nuvarande form.

Eget sound

Till gruppens särdrag hör altviolinen som bidrar med ett avvikande sound från traditionell rock. I Sweet Lucille ger dess småfalska teman ett uppiggande tillägg till en annars rufsig stil, medan första låtens altviolinteman skulle behöva en total intonationsputsning. Det är acceptabelt att det låter falskt i vissa låtar, men det charmiga försvinner i och med att altviolinen så gott som genomgående är falsk på skivan. Däremot kompletterar altviolinen och gitarren varandra sound-mässigt, bland annat i Oriental Fever, där instrumentens toner gifter sig med varandra.

Utöver bandets egna låtar består skivan av några coverspår. Coverversioner är i allmänhet svåra att göra bättre eller mer intressanta än originalversionerna, men just sådana låtar funkar bra på ett gig. Känner inte publiken till bandets egen produktion vill de höra just covers. Coverversionen av Black Sabbaths Paranoid görs i finsk humppastil där kombinationen av den välkända texten, inledningens gitarriff och humppakompet känns en aning långsökt. Annorlunda visserligen!

Hangö på rock-kartan

I de egna låtarna kommer däremot bandets strävan till att ha ett eget sound och stil fram på ett förnämligt sätt. Solistens karakteristiska sång, altviolinens ljudbild och kompets suggestiva rytmer bidrar till Poison of Zeldas helhetssound. Låten Live in Dreams tar sig väl ut som avslutningsspår med sina melodiösa altviolinstämmor och återkommande medryckande rytmer.

Mer traditionell rockstil förekommer i låtarna Rock N'Roll Girl och Rock N'Roll Recipe. Poison of Zelda har potential att profilera sig via den egna produktionen genom att hålla fast vid det personliga soundet, stilen och materialet. Samtidigt placeras Hangö på rock-kartan.

Jenny Backman-Pråhl