"Enskilda öden hjälper oss se tragedin"

Det är viktigt att kriget 1918 diskuteras, säger forskaren Matias Kaihovirta. Det individorienterade grepp som är vanligt i framställningarna i dag kan bidra till en bättre förståelse kring det som skedde.

I morgon, den 27 januari, har det förlöpt exakt hundra år sedan en röd lanterna tändes i tornet på Folkets hus på Broholmen i Helsingfors, som en signal för att revolutionen kan inledas i Finland. Tecknet gavs klockan elva på kvällen och när morgonen grydde hade de röda styrkorna fått kontrollen över de viktigaste offentliga byggnaderna i staden.

Samma natt, någon timme efter signalen i Helsingfors, inledde de vita styrkorna i Österbotten en avväpning av de ryska enheterna i landskapet. Under de följande dagarna växte de vita truppernas krigsmateriel med 8 000 gevär, över 30 maskingevär och drygt 35 kanoner.

På varsitt håll hade avgörande steg tagits för det som snart utmynnade i ett blodigt inbördeskrig, en kraftmätning som innan året 1918 var slut skulle kräva minst 36 600 liv genom strider, avrättningar, svält och sjukdomar.

Tror på sund debatt

I år kommer kriget att behandlas utförligt och ur olika perspektiv, och väl så. Händelserna måste luftas och de håller också för djupare analyser utan att diskussionen behöver spåra ur, konstaterar forskaren Matias Kaihovirta.

– Kriget väcker debatt, men det ska det få göra. Vi lever i ett demokratiskt samhälle och jag tror att vi kan föra en sund diskussion också om de här sakerna.

– Majoriteten av finländarna är så pass historiemedvetna att de har en god grund att stå på och förstår att det finns olika perspektiv även i den här frågan.

Matias Kaihovirta är bosatt i Karis och han disputerade år 2015 med en doktorsavhandling om folkligt politiskt agerande bland bruksarbetarna i Billnäs under början av 1900-talet. Nu forskar han i den klasskamp inom vår arbetarrörelse som fördes med svenska förtecken.

– Det är bra om kriget lyfts upp till det allmänna medvetandet. Det är viktigt att försöka göra händelserna bekanta och förståeliga också för dem som inte vet så mycket om dem.

Inte gömts undan

Ibland hävdas att inbördeskriget är ett känsligt ämne som gömts undan, men riktigt så entydigt förhåller det sig inte, säger Kaihovirta. Han förklarar att kriget som sådant aldrig varit tabubelagt, även om det behandlats från olika synsätt vilket gjort att vissa saker betonats och andra utelämnats.

Kaihovirta säger att rådande stämningar i samhället även återspeglat sig i hur krigshändelserna behandlats och lyfts fram.

Först dominerade var den vita sidans berättelse.

Från mitten av 1940-talet och framåt då vänstern spände musklerna blev det allmännare att granska inbördeskriget också ur arbetarnas synvinkel. Väinö Linnas torpartrilogi som utkom åren 1959–1962 hjälpte till att öka förståelse för den röda sidan i kriget.

Jaakko Paavolainens verk om såväl den röda som den vita terrorn som utgavs under senare delen av 1960-talet och början av 1970-talet bäddade i sin tur för en mer vetenskaplig analys av tragedin.

På 1990-talet fick förståelsen för den vita sidan, frihetskrigsperspektivet, åter lite mer luft under vingarna.

– Man upplevde att man fick tala fritt igen efter Sovjets fall. Diskussionen slog lite mer över åt högerhållet.

Milstolpe

1993 publicerades Heikki Ylikangas bok Tie Tampereelle (den utkom på svenska 1995 med titeln Vägen till Tammerfors) i vilken kriget målades upp med all sin obarmhärtighet. Ylikangas ruskade om och han irriterade många, framför allt på högerkanten.

– Han blev nog ganska hårt utsatt, framför allt från österbottniskt håll.

Matias Kaihovirta säger att reaktionerna återspeglar det som skedde i omvärlden. Det här var en tid då Jugoslavienkonflikten pågick och plötsligt påmindes man om att liknande strider ägt rum också i Finland.

Individen syns

Nu råder en tendens att lyfta fram den enskilda människan på olika sätt.

– Det är bra att man går in på individnivå. Det öppnar kriget på ett helt annat sätt. Det visar tragiken och hur det kunde gå för enskilda individer.

– Det blir lättare för oss att behandla och förstå kriget, säger Kaihovirta och konstaterar att händelserna också avdramatiseras då olika människoöden kommer fram.

– Hur skulle vi själv reagera om något liknande hände nu?

Kaihovirta säger att de flesta som gick med i leden gjorde de av rädsla för den tilltagande oordningen. Få hade högre politiska mål då de lät sig enrolleras.

– Man ville få ordningen tillbaka och rida ut stormen.

Forskning på lokal och regional nivå kan ge en mer mångskiftande bild av kriget, säger Kaihovirta. Samtidigt påpekar han att helheten inte ska glömmas bort.

– Kriget var en del av ett större sammanhang. Det var inte typiskt finländskt.

Unikt projekt

Kaihovirta säger att Ylikangas verk fungerade som dynamo för projektet krigsdöda 1914–1922, inom vilket offren under de blodiga åren grundligt kartlagts. Materialet bildar och har bildat en god grund för forskningen, säger han.

– Kartläggningen är unik även ur ett internationellt perspektiv. Den kunde lyftas fram som en exportprodukt, som ett gott exempel på hur det går att bearbeta en svår och känslig konflikt.

Kaihovirta tycker att den seriösa forskningen kring kriget 1918 länge varit på rätt spår och att förutsättningarna därför är goda för en balanserad diskussion och vidare undersökningar.

– Utgångsläget är bra och det finns gott om material att bygga vidare på. Händelserna kan skildras ur många olika synvinklar.

Medvetenhet behövs

Kaihovirta är inte rädd för att det ska ske stora övertramp i debatten och han tycker att kriget också måste kunna behandlas ur ett mer traditionellt höger- respektive vänsterperspektiv. Det viktiga är att man är medveten om att det finns olika sätt att se på händelserna, påpekar han.

Kaihovirta säger att den konsensus som råder ändå kännetecknas av en viss bräcklighet. Stiger en offentlig person utanför det som anses politiskt korrekt flammar debatten genast upp.

På det sättet håller lägren ännu ett öga på varandra, konstaterar han.

Diskussion i Karelia

I morgon bänkar sig Matias Kaihovirta i kulturhuset Karelia i Ekenäs för att tillsammans med riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta och Arbetarbladets chefredaktör Johan Kvarnström diskutera händelserna under det turbulenta året.

Feldt-Ranta är ordförande för Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs och hon har också en mer personlig koppling till kriget 1918. Hennes farfars far Fredrik Feldt hörde till dem som i stridernas efterdyningar arkebuserades i Västankvarn.

Diskussionen som ordnas av Arbetarbladet inleds klockan 15 och är öppen för allmänheten.