Ensam är inte stark

Frågan är om vi ska se på socialtjänsten som ett ekonomiskt problem, eller som ett symtom av ett ensamhetsproblem.

Budskapet i professor Paul Lillranks senaste kolumn, som jag förstod den, var att socialtjänsten är en skadlig institution. Enligt Lillrank är den "som tuberkulosvården före antibiotikan. Den kan endast lindra, trösta och vänta att naturen gör sitt, helar eller dödar". Något kryptiskt ser han detta hänga ihop med oavancerade socialvetenskapliga teorier. Hur socialtjänstens värdelöshet har sitt ursprung i teorier om "motivation, strukturer och diskriminering" skulle man gärna höra mer om för att förstå hurdant samband Lillrank anser att det finns.

Däremot är det förstås bra att även han verkar oroad för de växande sociala problemen, framför allt med utslagna ungdomar. Lillrank undrar om det finns sådana "teorier som skulle leda till effektiva åtgärder?" Kanske inte, men det finns en hel del empiriska insikter som borde tas på allvar. En annan finländsk professor, Juho Saari, har forskat kring social utslagning i Finland. I en helt ny bok om ensamheten i Finland, som Saari har redigerat, är det centrala budskapet att man borde förstå socialtjänstens kunder utifrån deras ensamhet. Saari ser, till exempel, vårt gigantiska alkoholproblem egentligen som ett ensamhetsproblem. Att någon blir utslagen och skapar ett långvarigt beroendeförhållande till socialtjänsten verkar hänga ihop med att man är socialt isolerad, alltså ensam. Det är ju knappast folk med ett välfungerande socialt nätverk som behöver socialtjänstens hjälp, utan de som inte har det.

Som en sociolog – som dock använder sig av den naturvetenskapliga, kvantitativa metoden – ser Saari inte på socialtjänsten enbart som ett samhällsekonomiskt objekt. Visst kan man betrakta den som en kostnad för samhället. Utifrån ekonomiska teorier ser socialtjänstens kunder säkert ut att vara i behov av en alldeles ny ekonomisk incentivstruktur. Nu ger vi ju pengar åt folk utan att kräva någonting av dem och ur samhällsekonomins perspektiv är ju incentiven helt åt skogen.

Ju längre ifrån man tittar på en fattig människa, desto latare verkar hen, säger Saari. Forskningen visar att distansen mellan olika människors sociala verkligheter har vuxit. Ju högre social och ekonomisk status man har, desto sämre känner man till hur den sociala verkligheten ser ut bland de som överlever med hjälp av socialtjänsten. Innan man bestämmer vad man ska tänka om folk som sköts av socialtjänsten är det därför bra att komma ihåg att först kolla vad man egentligen vet om deras vardag.

Frågan är om vi ska se på socialtjänsten som ett ekonomiskt problem, eller som ett symtom av ett ensamhetsproblem. Tack vare Lillranks bidrag har vi här ett nyttigt exempel på hur och varför olika vetenskaper behövs. Och att om man ska lösa ett samhälleligt problem, ska man först vara säker på att man försöker lösa det rätta problemet.

LAURI RAPELI

är docent i statskunskap.

Lauri Rapeli Forskningschef vid Åbo Akademi