En salig duett

Tystnad.

Den uppfyller alla sinnen, smeker öronen och själen med en överraskande styrka.

Inte hotfull, inte pockande, inte krävande – bara tyst. Så tyst som jag inte har upplevt det på länge. Det är som sammet för alla sinnen.

Och så brakar det loss, det musikaliska fyrverkeriet. Där jag ligger på mitt liggunderlag omsveps jag inte bara av min filt, hela jag sjunker in i tonerna liksom mitt huvud sjunker ner i den mjuka dynan.

Jag ligger och betraktar glasfönstrets gröna spegling i det medeltida kyrktaket och tonerna för mina tankar till dem som gått här före mig. Hur har de upplevt kyrkorummet, de som kommit till den heliga byggnaden och suttit här i värme och kyla, året om? Ett tvång, kanske, eller en frizon? Veckans måste eller veckans höjdpunkt. De som tidigare suttit under valven har åtminstone inte kommit på tanken att lägga sig ner på golvet för att – bara vara. Nickade de till i bänkarna under predikan kanske de fick sig av kyrkstöten i stället.

Och nu ligger jag här, med predikstolen ovanför näsan, och bara är. Jag behöver inte vara mottaglig för ett budskap, jag behöver inte tänka, analysera och tillämpa något jag hör. Jag får bara bäras dit flygelns klanger styr mig.

Belysningen utanför kyrkan lyser genom Guds allseende öga i altartavlan. Men det är inte en hotfull Sauronblick, utan ett öga som ser dem som är här just som de är. Talet om att ha empati för sig själv, som terapeuten delgav oss innan tystnaden och musiken tog över verkar ha haft en verkan ändå. I kväll är den allseende inte en domare, utan en observatör. Värre kan det vara med den egna, inre kritikern, som ofta tar överhanden. Men också hon tycks ha tagit ledigt för en timme.

Musiken fortsätter att sprakande fylla både kyrkrummet och mitt sinne. Så här har jag aldrig upplevt musik förr. I tystnaden blir den än mäktigare, djupare, renare. Och jag får bara ta emot.

Tystnad.

Och musik.

Vilken duett!

Mira Strandberg Reporter

Mer läsning