En liten flickas sorg

När och var ska dagens barn få en fristad där de kan känna sig trygga och veta att de inte blir offentliggjorda i känsliga stunder?

Strax innan prins Harrys och Meghan Markles bröllop spreds en video i de sociala medierna. Vi ser in i en familjs kök där en liten flicka gradvis inser att hon inte kommer att få gå på det kungliga bröllopet dagen därpå. Tårarna och frågorna är många och samtalet formar sig också till en bild över hur olika världar vuxna och barn lever i och hur svårt det kan vara att kommunicera. Flickan, som är fem år gammal, får förklaringar som "man måste få en inbjudan" ("hinner den ännu komma i dag om bröllopet är i morgon", undrar hon) eller "det är bara för kungligheter". I uppehållen mellan gråtattackerna säger hon ibland klart och tydligt "jag förstår inte vad du menar", "vad är en inbjudan?", "vad är en kunglighet?" "Menar du att jag inte är en prinsessa?" Mamman svarar att hon förstås alltid är föräldrarnas lilla prinsessa. Till sist inser flickan att "det är ett bröllop som alla går på" var något dagistanten bara sade, hon ska inte åka till London och hon försöker trösta sig med att Meghan inte känner henne, det är nog därför hon inte blev bjuden.

Jag kommer att tänka på en prisbelönt dokumentär om Anna Breytenbach som kommunicerar med djur på en nivå som få av oss uppnår och minns hennes förtvivlan över hur världarna går isär och inte möts, till allas lidande.

Här ser jag samma sak. Denna lilla flicka företräder så tydligt en barnavärld där den vuxna logiken inte fungerar; det speciella är antagligen att hon samtidigt är så verbal att hon kan sätta ord på det och tydligt formulera sin oförståelse.

Vi ser hennes förvirring, sorg och försök att greppa den vuxna tankevärlden, förklaringarna från mamman som rör i kastrullen med ena handen och smygfilmar med den andra.

Plötsligt ser flickan rakt in i kameran och frågar med misstro: "Filmar du mig?"

– O nej, svarar mor och postar kort därpå sin dotters förtvivlan offentligt och videosnutten sprider sig som en löpeld för barnet är så ärligt och gulligt i sin besvikelse.

Finns vi även utan att posta? När och var ska dagens barn få en fristad där de kan känna sig trygga och veta att de inte blir offentliggjorda i känsliga stunder? Det gäller förstås även vuxna, men dessa veckor har jag speciellt funderat på föräldraansvaret och på allas vårt ansvar då vi bestämmer vad vi delar eller låter bli att dela, vad vi gillar och drar uppmärksamheten till och vad vi tittar på. Jag har själv någon bild i babyalbumet av den arga dottern med ännu synliga tårar efter en fejd med storebror, och hon var rörande och bedårande, men hur offentligt ska det visas?

Jag har också egna erfarenheter av att få upplevelser från barn- och ungdomen tolkade och publicerade, mina känslor beskrivna på ett sätt som inte alltid kändes rätt utan som ett intrång.

Tolkningsföreträde är ett ord som inte var modernt då jag var liten, tur nog är vi mer medvetna i dag, men samtidigt kan ett klick sprida en liten flickas sorg ut över världen på ett oåterkalleligt sätt. Gillar vi det?

María Serrano sagoberättare, lärare och tolk