Tangon flödade under konsert med uttrycksfulla virtuoser

Bild: Jenny Backman-Pråhl

På lördagsaftonen gästades Snåresalen i Ekenäs av stråkkvartetten Mikhailovsky Quartet, Vladimir Rozanov (dragspel) och Henrik Sandås (bandoneon). Karisbördiga Sandås agerade konsertvärd och stod för intressanta faktainslag om musiken. Avståndet mellan publik och estrad minskades avsevärt och atmosfären var familjär och avslappnad.

Konsert: Tango Nuevo. Artister: Mihailovsky-stråkkvartetten, Henrik Sandås (bandoneon) och Vladimir Rozanov (dragspel). Plats: Sigurd Snåresalen, Ekenäs. Tid: 24.11 kl. 18.

Programmet bestod av musik av Astor Piazzolla, både hans egna kompositioner och arrangemang av andra kompositörers verk samt av musik av andra tangokompositörer.

Konsertens inledningsstycke var ett verk av Piazzolla uppfört med solodragspel av Vladimir Rozanov. Chiquilin de bachin är ingen tango, utan en vals och sägs handla om ett gatubarn i Buenos Aires som är så fattigt att han måste äta bitar av månen för att få hungern stillad. Rozanov levererade musiken stående, drömskt, med en påtaglig inlevelse och publiken vaggades in i månvalsen efter a piacere-introt. Melodiöst lekande, med typiska dissonerande harmonier och passager av något tematiskt smått, som ett litet barn som tar sig an små skärvor av den kalla månen, gav Rozanov sig hän åt musiken.

Sandås presenterade härefter sitt, och Piazzollas, instrument; bandoneon, som ursprungligen skapades till ett kyrkoinstrument, men har blivit representant för tangoorkesterns själ. Juan Carlos Cobiáns Mi Refugio innehåller sakrala klanger som förankrar det kyrkliga i instrumentet bland sina jazziga, improviserade melodipartier. Avslutningsackordet är också som taget ur en Bachinvention. Sandås är lika övertygande i sin utstrålning och skicklighet som brodermusikern Rozanov. Väldigt njutningsfullt!

Stråkkvartetten introducerades bitvis genom altviolinisten Boris Barinovs entré tillsammans med Rozanov i stycket Tango Pour Claude av Richard Galliano. Altviolinen och dragspelet stod för motsatsparens tango; långa, melodiska fraser i violan mot tangons suggestiva kompmotiv i dragspelet blir styckets motpoler. Stråkkvartetten presenterades i sin helhet i Piazzollas S.V.P (S´il vous plait); väldigt korrekt musicerat, men en aning stelt och uttryckslöst.

Med konsertens alla parametrar introducerade levererades kvällens stora satsning: Cette Sequenzas signerad Astor Piazzolla. En sällsynt svit, mer känd som Five tangos and sensations, men nu bestående av sju satser i stället för fem, varav de två mindre kända i transkription av Sandås. Satsernas namn – Sovande, Midnatt, Sorgen, Rädslan, Passionen, Vaken och Sorgen lättar – bildar en musikhelhet á la Piazzolla med rätt moderna tongångar, fugapartier och impressionistiska influenser där jag drar paralleller till bland annat Igor Stravinskys Eldfågeln. Jag försöker förnimma titlarna i musiken, ibland med mindre framgång, men speciellt i den femte satsen framträder passionen mycket påtagligt i dragspelets glissandon och kromatiska nedgångar i melodin.

Efter pausen spelades för mig mer kända verk: Primavera Portena och Violentango för att nämna några. Vid detta skede var tango nuevo-dosen fylld, mättnadskänslan stor och det som upprätthöll mitt lyssnarintresse var Sandås verkligt informativa mellanprat. Däremot kunde publiken gärna ha delgivits varför Carlos Gardels Por una Cabeza i stråkkvartettappning stod som konsertens avslutningsstycke. Som avslutning på en konsert med många olika instrumentsammansättningar tycker jag att det är till fördel att samla alla musikanter till ett avslutande verk för att försegla helheten. Efter en kort stunds förundran över detta avrundningsbeslut fick vi ändå erfara helt underbar sammusicering med alla musiker i konsertens två encore-verk: Piazzollas Oblivion och Libertango där musiken flödade mellan instrumentalisterna likt böljande vågor vid Argentinas kust och det som tidigare tett sig stelt och uttryckslöst var som bortblåst.

Mer läsning