En industriera monteras ned bit för bit

Nedmonteringen av stålverket i Koverhar går in i fas två. Det mesta av interiören har tagits loss och väntar nu på att skeppas till nya marknader. Snart jämnas skalet med marken.

– Det som gör det här projektet speciellt är att vi inte kunnat riva i byggnaderna uppifrån ner, eller slänga ner delar.

Det säger Kai Ruohola, projektchef vid företaget Delete, som ansvarar för rivningen av FN-steels stålverk i Koverhar i Hangö.

Överblick. Kai Ruohola säger att Koverhar är ett av de största och mest utmanande projekt han arbetat med. Bild: Jannica Luoto

Ruohola har varit på plats i sex veckor, och således kommit in i slutrakan av processen som inleddes år 2014 då Delete köpte byggnaderna av konkursboet.

Modell större

Ruohola sitter i den före detta kontorsbyggnaden vid ett bord fullt av kartor. Rivningen innebär också en hel del pappersarbete och rapportering.

Ruohola har sedan år 2000 jobbat på många rivningsplatser, men ingen i storleksklass med Koverhar.

– Det här är exceptionellt. Det känns som om man varje dag hittar någon ny dörr eller vrå som man inte lagt märke till förut.

Ruiner. Trots att fabriksområdet ställvis ser ut som om ett krig hade utspelats där är allt skrot noggrant sorterat och dokumenterat. Bild: Jannica Luoto

Återanvändningen av maskiner, delar och kompletta hallar kräver mycket handarbete, vilket alltså komplicerar arbetet en hel del.

Kort om Koverhar

Planeringen av stålverket inleddes på 1950-talet.

Masugnen tändes första gången i november 1961.

Bolaget har under årens lopp haft flera ägare, bland andra Fundia, Ovako och senast FN Steel.

I juni 2012 försattes bolaget i konkurs.

År 2014 tog Hangö stad ett lån på 10 miljoner euro för att köpa och utveckla hamnområdet.

– Skulle vi haft fria händer att riva enligt normal procedur, skulle det ha varit mycket enklare, säger Ruohola.

Nu måste mycket lösgöras för hand. Allt som anknyter till el måste avlägsnas och att hissa ner tunga delar med lyftkran från höga höjder kräver att man har tungan rätt i mun.

En del av maskinerna har redan skeppats i väg i containrar från hamnen till länder där man ännu satsar på att bygga upp tillverkande industri.

Nya marknader

Ett av de länderna är Mexiko. Delete samarbetar med den mexikanska firman JS Montajes y Construcciones S.A de CV. För tillfället finns cirka 20 personer från Mexiko på plats. I och med att arbetet med maskinerna börjar vara klart kommer en del av personalen att övergå i Deletes anställning för att fullborda rivningen. Inalles jobbar cirka 40 personer med rivningsobjektet.

- Då lyftkranarna ännu var här var vi väl kring 50, säger Ruohola.

Riskfyllt arbete

Rivningsarbete är alltid förknippat med vissa risker. I Koverhar har utmaningarna varit mängden handarbete samt de höga höjderna.

– Det jobb som sköttes med kran utfördes oftast på förmiddagen, för på eftermiddagen är det vanligen blåsigare, berättar Ruohola.

Ruiner. Trots att fabriksområdet ställvis ser ut som om ett krig hade utspelats där är allt skrot noggrant sorterat och dokumenterat. Bild: Jannica Luoto

I övrigt tycker han Koverhar varit en bra byggplats, i och med att det inte finns livlig trafik eller bebyggelse i områdets omedelbara närhet. Helt i fred har man ändå inte fått vara.

– Vi har nog varit tvungna att jaga i väg obehöriga, och det har även förekommit stölder nattetid, trots att vi har övervakningskameror här.

Mexikansk underleverantör

Mirna Rebeca jobbar som administratör och tolk i företaget som ägs av hennes far Israel Juarez Sojo. Det är första gången de har ett uppdrag i Finland, mest jobbar de i Mexiko men nu har de dessutom samtidigt haft ett projekt i Nya Zeeland. Det blir långa perioder hemifrån för deras del.

Långväga. Mirna Rebeca Juarez tillsammans med far Israel Juarez Sojo. Bild: Jannica Luoto

– Men det gör inget, alla har tagit väl emot oss och det är ett intressant projekt, säger Rebeca.

Klara vid årsskiftet

Enligt beräkningar borde byggnaderna vara jämnade med marken och allt material bortfört vid årsskiftet.

– Personligen tror jag dock att det är en smula optimistiskt. Det finns underjordiska tunnlar som kan vara krävande att får bort, så det är möjligt att arbetet skrider över tiden.

En annan bidragande orsak till att tidtabellen lever är att priset på metallskrot sjunkit på världsmarknaden.