En imponerande danshelhet

Scenen på Tryckeriteatern i Karis såg förtrollande ut redan innan det fanns en endaste dansare på den. Med dansare blev Hurja Piruettis senaste produktion en fantastisk show.

Evenemang: Hurja Piruettis dansfestival: Vesi-ihmisiä/Vattenfolk. En del av Finlands 100-årsjubileum.

Tid: Lördagen den 8 april klockan 13.00

Plats: Tryckeriteatern, Karis

Där fanns en roddbåt, och färgerna, som liknade norrsken, skiftade i blått, turkos, vitt och grönt. En inspelad röst berättade om utgångspunkterna till den mytologiska berättelsen om vattenfolket, det vill säga hur de varit tvungna att leva under vatten.

Produktionsutbildning

Hurja Piruettis alla dansare deltog i denna produktion. Huvudläraren Katja Köngas berättade att hon kallar detta "produktionsutbildning", under vilken alla dansare får en helhetsupplevelse och förstår att det är frågan om ett konstverk, vars alla bitar måste falla på plats, vare sig det handlar om dans, belysning, scendekorationen, koreografi eller kläder. Hon tillade att de hade satsat extra mycket på att prata om gestalterna och berättelsen.

Det var faktiskt mycket imponerande att se hur till och med den sista, yngsta dansaren på den sista raden levde med i berättelsen, höll sig till sin roll, improviserade ända till fingerspetsarna. Som bäst fanns cirka 60 dansare på den relativt lilla scenen, och alla dansare, både stora och små, rörde sig smidigt i vad som såg ut som komplicerade ombyten från en position till en annan. Hela sagan levde, andades och engagerade. Det fanns också överraskningar i form av stenar, som dansarna slog takt med i en dans.

Jag fick lust att läsa igenom Kalevala, vilket jag aldrig gjort förut. Det här året är nog helt rätt att göra det, och i samma veva kunde man gräva fram en annan klassiker, Kivis Sju bröder, som går just nu som balett på Nationaloperan.

Charmiga pojkar, duktiga flickor

Efter Vattenfolket och kaffepausen följde en kavalkad solo- och gruppdanser. Koreografin i dansen runt ett par skor var påhittig och välutförd. Sedan följde en hip-hop dans utan känsla för hip-hop och lite senare rock'n'roll utan rock. När uppvisningen fortsatte såg vi en verkligen spännande hip hop-dans med tuffa tjejer, en helt underbar dans med turkos-gröna kläder och ett lyxigt paraply, en tilltalande koreografi om vänskap tre tjejer emellan, samt en fräsch och svängig calypso med mera.

De två dansande pojkarna, Birk Lerviks och Roope Rauhala, tog publiken med storm. De var som två moderna Fred Astaire i sina frackar, men dansstilen var inte step, utan hip-hop/breakdance och skorna inte lackskor utan Converse. Finslipade rörelser, rolig och flirtig koreografi, glimt i ögonen, överraskande svängar – alldeles perfekt show!

Det blev nästan kabaré, när scenen fylldes av cirka 30 dansande damer i 50-tals-inspirerade, fina svartvita klänningar med röda detaljer som handskar och rosetter. De dansade Diamonds are a girls best friend, och bjöd på en intressant, rolig och välinövad dans. Någonting riktigt ovanligt för en dansuppvisning fick vi uppleva i den sista dansen – en sång-solist. Tika Sevon-Liljegren sjöng proffsigt Freedom-disco/soulbiten. Har hon redan vunnit sångtävlingar? Om inte, skicka henne på sådana!

Entusiasmen och den sociala närheten känns i Hurja Piruettis produktioner. Beundransvärt är också att de producerat dansfilmer, att de ordnat en två veckor lång dansfestival och att de åker tillsammans till Barcelona för att träffa spanska dansare.

Leena Immonen