En bilderbok för vuxna

Bild:

Svek, våld och utanförskap behandlas i Jolin Slottes och Pauliina Pesonens nya poesikonstbok.

Bok: Alla dessa döda ögon / Kaikki nämä kuolleet silmät. Författare: Jolin Slotte. Illustrationer: Pauliina Pesonen. Marginal förlag 2018. 86 sidor.

Författaren Jolin Slotte och bildkonstnären Pauliina Pesonen är aktuella med en tvåspråkig poesikonstbok som heter Alla dessa döda ögon / Kaikki nämä kuolleet silmät. Slotte svarar för texten och Pesonen för illustrationerna.

En poesikonstbok har potential att nå olika läsare på väldigt olika sätt. Den bildkonstintresserade kan i första hand fokusera på bilderna och studera dem noggrant, medan den språkintresserade poesiläsaren kan fundera på till exempel samspelet mellan finska och svenska. Idealläsaren av en sådan här bok är tvåspråkig och uppskattar poesi lika mycket som bildkonst.

Kanske det allra finaste med boken är dess formgivning och den genomtänkta pärmen. Medan bilderna är genomgående svartvita, har sidorna en röd kant som ger intrycket av att innehållet mellan pärmarna omringas av ett rött band. Den grafiska formen står Slotte och Pesonen gemensamt för. Tillsammans med den blodröda randen ger kvinnoansiktet med täckta ögon en känsla av kött och blod som bokens första intryck. Det uppstår en känsla av biblisk inspiration redan på de första sidorna med dramatiska bilder och texter som "det här är inte ord" och "i begynnelsen var jag / jag var i begynnelsen".

Slotte har debuterat 2011 med romanen Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer om Maria Åkerbloms sekt och den religiösa tematiken är därmed välbekant för henne.

Imponerande mångisdig

Att skapa en diktbok som ska fungera parallellt på två språk är krävande. Det är ett dilemma att skapa poesi som klingar lika vackert på båda inhemska. Slotte har valt att brottas med utmaningen med ett tydligt och enkelt, kanske till och med minimalistiskt språk. Texten känns inte forcerad fast den är stram och på sitt sätt brutal. De korthuggna dikterna och den något våldsamma tonen samspelar överraskande bra med illustrationerna.

Det är kanske just den tvåspråkiga texten och dess begränsningar som bidrar till intrycket av att bildkonsten är den dominerande konstformen i helheten. Texten måste vara tyglad och korthuggen för att ge någotsånär samma intryck på två språk, medan samma begränsning inte gäller bildkonsten vars språk är allmänmänsklig. Bildkonstnären Pauliina Pesonen har kunnat ta ut svängarna ordentligt, även om det svartvita formatet förstås också är en självpåtagen begränsning. De svartvita bilderna lämpar sig dock helt perfekt för bokens dystra och karga tematik om svek, våld och utanförskap.

Trots att de är svartvita känns bilderna otyglade och läsaren blir nästan översvämmad av synintryck. Visuellt är det nästan som att bli sköljd av en flodvåg av dramatiska bilder, medan texten finns där som en ledsagare in i dem. Om den i särklass mest imponerande bilden är den närmast heraldiska omslagsbilden, finns det mycket att fundera på i resten av bildkavalkaden. Det finns genomgående mycket ljus och mörker, liv och död, seende och blindhet i boken. Texten fungerar framför allt i anslutning till bilderna och den styr tolkningen av dem.

Som litteratur är Slottes text inte på samma självklara sätt njutbar läsning som till exempel hennes 2014 utkomna och självklart på svenska skrivna roman Närhelst hon kommer. Men avsikten med den här texten är inte heller att vara det. När man har läst dikterna i anslutning till bilderna är det svårt att föreställa sig dem separat för sig. Här är det helhetsintrycket som är avgörande och det är ett konststycke av Slotte och Pesonen att ha kunnat åstadkomma en så mångsidig och imponerande helhet.

Topi Lappalainen