En barnbok som töjer på gränserna

Bild: Pressbild

Det är ingen lätt bok Minna Lindeberg och Jenny Lucander har skapat i Vildare, värre, Smilodon. Som i tidigare böcker utmanar Lindeberg den normativa uppfattningen av vad en bilderbok ska vara.

Litteratur

Minna Lindeberg och Jenny Lucander: Vildare, värre, Smilodon

Förlaget 2016

I sin förra bok töjde Minna Lindeberg på den heteronormativa barnboksvärlden då hon skrev om männen Allan och Udo som levde tillsammans. I sin nyaste bok Vildare, värre, Smilodon, presenterar hon ännu ett nytt sätt att berätta för barn. Historien om flickorna Annok Sarri och Karin Bergström är inte en lineär skildring av ett händelseförlopp, även om också det finns med. Men viktigare än berättelsen är bokens resa in i barnens värld, där verkligheten och fantasin smidigt blandas ihop och kryddas med tankehopp, osannolika fantasidjur och egna tolkningar av de vuxnas beteende.

Finurliga illustrationer

Liksom i många av Lindebergs tidigare böcker används djurvärlden här som ett sätt att illustrera det vilda i barndomen, det som med åren ska tämjas. Här finns lejon och vandrande pinnar men också marsvin och dvärgkaniner – och forntidsdjuret Smilodon.

Det här är också en bok om och med stora känslor. Här finns utanförskap, ilska och bottenlös sorg, som alla fångas mycket skickligt i Jenny Lucanders illustrationer. Det här är också en vemodig bok med ensamhet, saknad och rädsla. Alla känslor mera anas än uttalas, men likväl finns de där som en dimma över berättelsen och bilderna.

Finurliga drag i teckningarna placerar in boken i tidens anda och bidrar till mixen av verklighet och fantasi. Så blandas till exempel vardagen på dagis sömlöst med ett bankrån och den verklighetstrogna skildringen av Karins och hennes mammas hem varvas med färgmättade och fantasieggande urtidslandskap. Påsen med chiafrön hos Karins mamma, texten på mammans blus och citaten på väggarna i deras hem ger dessutom berättelsen en koppling till tidsandan i dag.

Kräver vuxen närvaro

Det här är inte en bok för den som söker en mysig och snabbsmält godnattsaga. Den här boken kräver vuxen-barndialog för att den ska bli allt det den kan vara. Och en fördomsfri inställning till barnböcker och deras syfte. Frågan är om inte Smilodon egentligen är en vuxenbok maskerad som bilderbok, eftersom många av berättelsetrådarna sannolikt går den yngre läsaren förbi.