Efter chocken kom tårarna i smyg

Värst. Den jobbigaste stunden för Marianne Malm i kampen mot cancern var då håret lossnade. – Jag ville inte se mig i spegeln.Bild: Lina Enlund

Ge inte upp. Det är Marianne Malms hälsning till den som drabbas av bröstcancer. Själv gick hon sjukdomskampen för sex år sedan.

– Ring mig inte om beskedet är negativt.

Marianne Malm skulle åka på semester till Lanzarote i samma veva som resultaten från en ultraljudsundersökning och en biopsi skulle bekräfta eller dementera cancermisstanken.

– Jag ville inte få beskedet där.

Men budet hade inte gått ända fram, så en dag fick hon ändå det oönskade samtalet.

– Jag var ute på en promenad med min man när de ringde. Jag minns bara att jag sade "jasså, det var så ändå". Det var en chock.

Hann inte med

För cancer, det är ju något som "drabbar alla andra". Och när sjukdomen konstaterades hos Marianne Malm gick allt så väldigt snabbt.

– Jag hann inte med riktigt. Det tog tid innan jag fattade vad det handlade om för allt gick så jättefort. Inom två veckor från beskedet blev jag opererad.

Vid operationen opererades hela cancerväxten bort. Eftersom tumören var rätt stor gjordes samtidigt en korrigerande operation på det andra bröstet. I ena armhålan opererades alla lymfkörtlar bort, eftersom cancern hade spridit sig till några av körtlarna.

Därefter tog de övriga behandlingarna vid: cellgifter, strålbehandling och sjutton gångers behandling med läkemedlet Herceptin, som används vid vården av den typs bröstcancer som Marianne Malm hade. Herceptinbehandlingen gavs som de övriga cytostatikabehandlingarna på Cancerkliniken med tre veckors mellanrum. Åtta månader totalt var hon sjukledig.

– Den sista medicinen var ny då och den var frivillig att pröva på. Alla sade åt mig att ta allt jag får, så då gjorde jag det också. Jag litade helt på medicineringen och under den tid jag fick Herceptinet kunde jag jobba, jag mådde inte illa.

Ville inte se sig i spegeln

Den jobbigaste stunden under processen har etsats in i Marianne Malms minne: hårlossningen.

– Det var så fruktansvärt hemskt. Jag hade varit och hämtat min peruk med mina döttrar men jag kunde ännu inte förstå att håret faktiskt skulle försvinna. Jag minns den morgonen jag vaknade och såg en massa hår på min dyna. Min dotter frågade om jag ville att hon skulle raka mitt huvud och det ville jag. Så vi gick in i badrummet och hon rakade bort allt hår. Själv ville jag inte se mig i spegeln, det var så hemskt.

– Naglarna var i fruktansvärt skick och jag hade stora problem med slemhinnorna. Jag mådde illa men kastade aldrig upp. Jag fortsatte gå till min mamma varje morgon som jag brukade, det var bara en morgon som jag inte orkade gå till henne. Annars gick det långsamt visserligen, men det gick, säger hon.

Grät i smyg

Emotionellt var sjukdomsförloppet en kämpig tid. Efter att den första chocken lagt sig kom rädslorna och sorgen sakta krypande.

– Jag blev inte rädd när jag fick beskedet, det kom senare. Så småningom kom de negativa tankarna och jag ordnade med min begravning i huvudet. Men jag grät i smyg – utåt försökte jag visa mig stark.

För innerst inne gav hon aldrig upp. Tron på att hon skulle klara kampen fanns hela tiden i bakhuvudet. Ett stort stöd var hennes familj och vänner.

– Jag har haft otroliga vänner, tack vare dem klarade jag mig så bra. De kom och hälsade på och frågade det här var en sådan dag som jag orkar komma ut och promenera. Och så orkade de lyssna. Jag har hela tiden varit öppen om min sjukdom och berättat om den. Jag har säkert upprepat samma sak tio gånger åt mina vänner. "Ni får säga till när jag ska sluta", sa jag åt dem.

Och familjen – mannen, barnen, barnbarnen, dem man kämpar för – dem tar man ofta för givet under sjukdomen.

– Man är ju på något sätt så inne i sig själv då man är sjuk att man inte tänker på allt det de gör. Min man körde mig varje gång jag skulle på cellgiftsbehandling och strålbehandling och satt där och väntade på mig. Det är ju inte alls någon självklarhet att det är så.

Malm bor i Sjundeå och alla behandlingar gavs i Helsingfors.

Vill leka kurragömma

I bekantskapskretsen fanns också några andra som hade haft eller hade bröstcancer, och via sitt arbete i Sjundeå apotek hade hon också hört mycket om sjukdomen. I ett kompisgäng har tre av nio haft bröstcancer. Malm anser inte att temat är tabubelagt, det har gått bra att prata öppet om sjukdomen.

En del av dem som drabbades ungefär samtidigt med Malm finns inte längre bland oss.

– Ibland kommer tanken "jag har klarat mig så här långt, varje dag är ett plus". Jag har lärt mig att ta vara på varje stund, varje sak som jag får vara med om.

Om det sedan handlar om att leka kurragömma med sina barnbarn eller gå på måndagsgymnastiken vill Marianne Malm njuta av livet.

– I dag lever jag som före cancern, utom att jag motionerar lite mer. Det mår jag så bra av, säger hon.

Tar det som det kommer

Risken för återfall finns någonstans i bakhuvudet men är inget hon aktivt oroar sig för.

– Kommer det så kommer det, man kan inte göra något åt den saken.

För två år sedan fick hon ändå skrämselhicka i samband med den årliga kontrollen.

– Jag fick beskedet att det var något som måste kollas närmare med ultraljud och då var jag nog orolig. Det var en lättnad när läkaren sa: "om jag ändå alltid skulle få säga som nu: här var inte heller något att oroa sig för".

De årliga kontrollerna har nu bytts ut mot en kontroll vartannat år. Dessutom gymnastiserar Marianne Malm dagligen sin arm för att den inte ska svullna till på grund av att lymfkörtlarna är borta.

– I början tyckte min arm inte om ifall jag till exempel krattade eller så men nu klarar den nog det mesta helt normalt.

Utnyttja kontrollerna

Till dem som drabbas av sjukdomen säger Marianne Malm:

– Ge inte upp! Det går inte bra för alla och det finns ju så många olika sorters cancer men om du själv är positiv så hjälper det dig massor. Om du gräver ner dig och bara gråter är det inte bra. Det är inte alltid lätt men man kan försöka.

Malms cancertumör upptäcktes vid en mammografiscreening som hon kallades till enligt ålder. Att gå på kontroller som erbjuds tycker hon är en självklarhet.

– Ni ska gå på mammografi när ni får kallelse, säger hon bestämt.