När jag för ett år sedan funderade på innehållet för min VN-kolumn för fredagen den 25 februari (2022) var ett av alternativen att peka på att stora delar av världspolitiken fortfarande bygger på väldigt primitiva och råa faktorer. Ryssland hade då en längre tid samlat styrkor kring Ukraina och det hade jag tänkt nämna som exempel på hur farliga och massiva metoder kan brukas i syfte att påverka – men att vi åter en gång kunde dra en lättnadens suck då styrkedemonstrationen endast användes för att skrämmas.
Kolumnen skulle lämnas in den 23 februari, och jag valde att hålla mig till ett mer fredligt ämne. De mörka molnen skingrades nämligen inte, så det kändes lite osäkert att orda alltför mycket om vapenskramlet. Att Putin sedan den 24 februari faktiskt lät inleda ett storanfall kom, om inte som en total överraskning, så i varje fall som en väldigt obehaglig kalldusch.
Det är inte lätt att veta vad som rör sig i huvudet på en envåldshärskare. När det gäller Putin är det i varje fall klart att det inte går att lita på någonting av det han säger. I sitt nästan två timmar långa tal till det ryska federationsrådet i tisdags slog han nära på rekord i att rada upp lögner och förvrida sanningen.
