Hur vet vi när historia skapas?

Kris efter kris, nya orosmoln för både världshälsan och världsekonomin, till och med ett hotande världskrig. De senaste åren har inneburit många prövningar, både lokalt och globalt. Först överraskade coronapandemin de flesta, trots att många experter varnat för att våra allt mer ihopkopplade och tätbefolkade samhällen närsomhelst kan ge grogrund för en ny pandemi. Då pandemin sakta började avta, eller åtminstone glömmas bort, väntade följande kris. Plötsligt upplevde Europa ett fullskaligt krig mellan två länder, närmare Europas hjärta än något vi upplevt sedan 1990-talets oro på Balkan. Rysslands angrepp på Ukraina blev dessutom ett mycket större hot för hela världsfreden än vad konflikterna i det forna Jugoslavien varit åren 1991–2001.

Även många historiker reagerade på det eskalerade kriget i Ukraina med chock, bland annat för att de inte hade sett det komma. Det var alltså som om historikern genom sitt kunnande om det förflutna borde ha kunnat förutspå vad som skulle ske i framtiden, veta när vi kan nå en historisk brytning? Visserligen är en av historievetenskapens roller att studera det förflutna för att kunna skapa en bättre framtid och undvika att upprepa misstag ur det förgångna, men att förutspå framtiden är ändå omöjligt.

Historiker, liksom resten av samhället, försöker ändå ofta koppla ihop nuet med det förflutna, jämföra samtiden med vad som hänt tidigare, bland annat för att kunna gissa hur något ska utveckla sig, eller skapa förståelse för vad som håller på att hända. Bland annat därför gjordes många kopplingar mellan coronapandemin år 2019 och spanska sjukan 1918. Att coronapandemin också jämfördes med en krigssituation är ett annat exempel, men också ett bevis på hur få i vårt samhälle som har minnen av ett riktigt krig. Jämförelserna dog inte helt överraskande snabbt ut då ett riktigt krig snart briserade i Ukraina.

Konflikten i Ukraina kopplades i sin tur snabbt till upptakten inför andra världskriget, och då den ryska propagandan motiverade kriget med att hänvisa till historia, är det lätt att jämföra 2022 med tidigare historiska brytningspunkter. Därtill är det redan tydligt att den globala säkerhetspolitiken och relationerna mellan öst och väst kommer att förändras avsevärt i och med kriget. Delvis som en följd av både pandemin och kriget står vi nu dessutom inför osäkrare ekonomiska tider än på länge, inflation, förändrade handelsströmmar och en åtminstone delvis omstöpt världsekonomi. Men betyder det här att vi just nu lever i en historisk brytningstid där vi går mot en ny världsordning, nya realiteter, och det ”nya normala” som skulle följa redan på coronapandemin?

Historia är den berättelse vi formar utifrån hur vi upplevt och tolkat det som hänt i det förflutna. Historia skrivs, bedöms och omtolkas i nuet. Därmed kan vi inte veta hur vi kommer att se tillbaka på det som händer nu om säg 10 eller 100 år. Då första världskriget uppkom visste ingen att det skulle bli ett ”historiskt” världskrig. Då pesten spreds i Europa på 1300-talet förstod man inte ens att det handlade om en dödlig infektionssjukdom. Då man levde under det vi kallar medeltiden visste ingen att den skulle kallas så, och då börserna kraschade i New York år 1929 anade ingen att det skulle bli 1900-talets värsta ekonomiska depression. Vad de upprepade kriser vi just nu lever med kommer att kallas, och hur allvarliga och samhällsomstörtande de kommer att vara, det får vi veta först senare. Men känslan av att leva i en brytningstid, i en tid då ”historia skapas”, den kan ändå finnas där.

Christoffer Holm är frilansande skribent och doktorand i historia