Insändare: Vem bär ansvaret för ensamma barn?

21.11.2022 12:04
På fyra år har antalet finlandssvenska unga som mår dåligt fördubblats. Det visar resultaten från bland annat  den senaste svenskspråkiga ungdomsbarometern (Tankesmedjan Magma). Bland de faktorer som skapar illamående bland barn och unga är ofrivillig ensamhet och utanförskap en av dem som oroar oss mest. Problemet är delvis dolt, och inte alltid lätt för andra att upptäcka då känslan av ensamhet också kan finnas bland barn som rör sig med andra.
Sambandet mellan ensamhet och psykisk ohälsa är starkt. Nästan hälften av de ungdomar som ger ett sämre vitsord för sin psykiska hälsa uppger sig också vara ensamma. Ensamhet är en riskfaktor, enligt en del forskare lika farlig som övervikt och rökning. Ensamhet går ofta i arv och är den indikator som starkast förutspår psykisk ohälsa också i vuxen ålder. Nio av tio ensamma barn är också ensamma som vuxna. Ensamhet är, förutom att det är skadligt och plågsamt för den som lider av det, också en ekonomisk fråga för samhället. Den leder till högre risk för utslagning genom sämre utgångsläge för utbildning, placering på arbetsmarknaden och högre beroende av social- och hälsovårdstjänster.
Niina Junttila, professor i pedagogisk psykologi, som forskat i ensamhet säger att vi inte längre har råd att ignorera ensamhet och att akuta åtgärder behövs. Men på vems ansvar är det då att se till att ingen blir ensam? I skolor och föreningar finns det handlingsplaner mot mobbning, ofta framtvingade av statliga direktiv. Men få, om någon, har handlingsplaner mot ensamhet på eget initiativ.
Det finns många organisationer i vårt land som har riktade åtgärder mot ensamhet. De gör ett värdefullt arbete, men stödåtgärderna riktas i stor grad till dem som redan drabbats av ofrivillig ensamhet och utanförskap och de kan ligga på stort fysiskt och mentalt avstånd från dem som är utanför. Preventiva och systemiska angreppssätt mot ensamhet bör därför utvecklas i ungas näromgivning och av individer som dagligen kommer i naturlig kontakt med dem.
Här har daghemmen, skolorna, föreningarna och församlingarna en viktig roll. I dem behövs medvetna satsningar i form av utvecklandet av egen verksamhet samt modeller för samarbete med andra aktörer för att stödja och utveckla barns och ungas känslokunskap, förmåga till samverkan och medvetenhet om gemensamt ansvar för andra. Ansvar för den uppgiften kan också bäras av alla oss vuxna som barn kommer i kontakt med. Vi kan var och en, som organisation eller privatperson, stanna upp och fundera vilken vår insats kunde vara för att flera unga skall känna sig som välkomna och betydelsefulla medlemmar i ett eller flera sociala sammanhang.
Eva-Maria Nystén, Projektledare, Samfundet Folkhälsan
Niklas Wahlström, Sektorsansvarig för utbildning, Svenska folkskolans vänner

ANDRA LÄSER