Dygder och dödssynder

Med ett visst vemod smakade jag på svunna ord, dygder och laster.

Förra veckan blev jag inbjuden till Mariehamn för att med anledning av Finlands 100 år kura gryning med alla stadens lågstadieelever och berätta en saga för dem. En del av mig fascinerades av uppdragets vida och vilda omfång. Vilken idé! Över 700 elever, med lärare och assistenter vandrade i novembermorgonen från sina skolor till kongresscentret Alandica. Där väntade jag med mikrofon på scenen och blickade ut mot skolbarnen uppe på balkongerna … En annan del av mig längtade efter det mer intima och ombonade berättandet.

Jag valde en finsk folksaga, Musbruden, för de yngre och Topelius för de äldre eftersom bägge berättelser också innehöll historia, glimtar av hur livet var förr. Björkplantan bäddades ner i en ask med fuktig mossa och mössen bråkade lin, spann med spinnrock och vävde lärft på vävstolen.

Samtidigt bjöd Topelius mig på språklig förlustelse. Med ett visst vemod smakade jag på svunna ord, dygder och laster. Talgoxen var en skälm och björken fick utstå smälek. Jag funderade på hur man egentligen beskriver falsk ärelystnad och sökte idéer. Till min förvåning hittade jag inga definitioner på nätet, men jag läste med stort intresse i C.E Bladhs latinamerikanska reseskildring från 1839 där han skriver om krigen i Paraguays grannstater. "Krig, som de flesta av dessas demagoger, diktatorer, presidenter och guvernörer, antingen af falsk ärelystnad föranledt, eller af okunnighet och vankelmod icke kunnat hindra, men i hvilka menniskolif ändamålslöst blivit uppoffrade och många länders industri, frukten af flera årsmödor, ofta för mansåldrar blifvit förstörd."

Han skriver även: "Af alla menskliga passioner är lusten att få befalla den obändigaste" och kallar tortyren för människosläktets vanära. Gammalt språk, men även dagens melodi. Krigen flyttar runt, men liknar varandra. Vi tröttnar på katastrofer.

På något sätt finner jag att den gamla texten lyckas göra ansvarsfrågan mer närvarande. Wikipedias definitioner får mig att fundera vidare. "Fåfänga är överdriven tro på, och hopp om, ytans förmåga att imponera. Fåfänga är därför ofta förknippat med utseende, men yta kan även handla om förenklingar eller andra sätt att bortse från helheten och djupet." Är det för mycket yta i dagens politiska skildringar?

Fåfänga är en av de sju dödssynderna inom ramen för högmod. Jag inser att jag inte vet vilka de andra är, och tänker att det verkligen inte kan vara till skada att känna till dem. De övriga är: girighet, otukt, avund, frosseri, vrede och lättja. De sju heliga dygderna, som står i motsats till dödssynderna, är däremot: ödmjukhet – i stället för högmod – generositet, kyskhet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod och flit. Det förefaller mig som om det handlade mycket om hur vi är på planeten och med varandra, kanske om att inte glupande kortsiktigt ta för sig av allt utan att anamma ett mer ekologiskt, medkännande tänkande. Ansvar, och att värna om helhet och djup? Tänkvärt …

María Serrano sagoberättare, lärare och tolk