Drömgåvor

Jag tänker att gråtonerna tar över livet då det lekfulla och fantasin gett vika.

Ibland blir vardagen så krävande att gråtonerna tar över trots att blommor och sommargrönska lyser upp omvärlden. Ibland kommer Fobetor på besök om natten. Det är den grekiska guden som har mardrömmarna med sig. De gamla grekerna berättade att Hypnos, sömnens gud och Pasithea (avslappningen och vilans gudinna) fick massvis med barn, miljoner, triljoner barn som kallades Oneroier – Drömmar.

Grekerna var bra på att namnge och dela upp tillvaron: De främsta drömbarnen var Morfeus, den gud som gav drömmarna form, Ikelos som fick drömmarna att kännas verkliga, Fantasos som tillförde färg och skönhet och Fobetor, som ordet fobi kan härledas till. Det fick jag nyligen lära mig på Kreta, under en berättarvecka som ordnades av föreningen för läkande berättande Alba, där vi jobbade med drömmar och mytologi.

Trots det yttre lugnet, lammens bräkande och fågelsången, rosendoftens sötma ... hemsöktes jag av förfärliga mardrömmar på nätterna. Drömmar i modern stadsmiljö med hot om vapenvåld.

Men i andras drömmar såg det annorlunda ut! En av kvinnorna berättade att hon drömt om mig, och Märta, en annan kursdeltagare. Vi hade varit ute på promenad med ingen mindre än skalden Homeros, Iliadens och Odysséens fader. Vi trivdes i varandras sällskap, berättade hon. Mitt hjärta tog ett skutt, tänk att jag träffat Homeros! Kunde hon berätta mera? Ja, han hällde upp vin eller nektar åt oss ur vackra kannor och serverade ambrosia, det gudarna åt och drack. Han betjänade oss. Wow! Vilken upplevelse. Ellinors dröm är ett av mina finaste minnen från ön.

Väl hemkommen har min man en drömgåva, han tittar lite förbryllat på mig en morgon och utbrister: Du ville ha en ko i natt! En ko, frågar jag, en riktig ko? Ja, bekräftar han, men en miniko, den var lite större än hunden och den trivdes på soffan. Den tyckte om att bli kliad på magen och var alldeles speciell.

Jag blir full i skratt. Han förklarar att jag sett en annons och ringt upp det unga paret som ville, som måste sälja sin lilla ko. De var väldigt trevliga och ville att vi skulle bekanta oss med kon och se om den tyckte om oss. Så vi åkte dit och där fanns inramade urklipp på väggen som berättade om kons tragiska upplevelser då den började skolan, skolbarnens föräldrar hade protesterat och gjort livet omöjligt för minikon.

I skolan, frågar jag. Min man förklarar att kon var särbegåvad, så det var inte alls långsökt att den gick i skolan.

Nej, förstås inte. Sedan blev vi tydligen lämnade ensamma med kon för att se hur den reagerade. Den blev lite nervös, men det ordnade sig och drömmen slutade med att vi hade både ko och hund i soffan och även de trivdes bra ihop.

Jag tänker att gråtonerna tar över livet då det lekfulla och fantasin gett vika. Då man skulle behöva vara som mest kreativ och finna nya lösningar, fastnar man lätt i gamla tankestrukturer. Då är det bra att föreställa sig en miniko på soffan och att tänka på vad man egentligen skulle vilja fråga av Homeros.

María Serrano sagoberättare, lärare och tolk