Djävulen i baksätet

Kraschad. Sixten Lundberg spelar mannen som kör av vägen och förlorar synen i Teater Mestolas Bländad.Bild: Pressbild

Det mest spännande med Bländad är att publiken upplever föreställningen med förbundna ögon.

Pjäs: Bländad

Text: Stan Saanila. Regi och koncept: Martin Bahne. Dramaturg: Annina Enckell. Ljuddesign: Aino Mättö. Producent: Kristin Helgaker. Bild: Arto Timonen. I rollerna: Sixten Lundberg, Fabian Silén. Plats & tid: Teater Mestolas premiär 9.4 på Svenska teaterns Nicken-scen.

Stolarna är placerade runt en liten scen och på varje stol finns en ögonbindel. Regissören Martin Bahne uppmanar i ett inspelat meddelande publiken att binda för ögonen, och samtidigt beskrivs scenen. Det är viktigt både för att pjäsen lämpar sig för synskadade, och för att ingen av oss hur som helst kommer att se någonting under hela föreställningen. Ja, förutom en del ljuseffekter som tar sig igenom den vita bindeln.

Det är ett spännande koncept, och visst skärper det sinnena, åtminstone inledningsvis. Det finns förstås också en djupare poäng med att binda för ögonen. Det sätter publiken i samma sits som pjäsens huvudperson, som kör av vägen och förlorar synen på kuppen. Dessutom kan det tänkas ha en tematisk poäng, då mycket i texten handlar om att omvärdera sitt liv, och kanske inse att man varit blind för mycket.

Intellektuell konfrontation

Det börjar alltså med en våldsam avkörning, som lämnar chauffören (Sixten Lundberg) blind och allvarligt skadad. Med sig i bilen har han en yngre man (Fabian Silén) som kallar honom pappa. När den äldre mannen återfått något av sin tankeförmåga efter chocken konstaterar han ändå att han inte har någon son. Så vem är då denna mystiska passagerare?

Avkörningen visar samtidigt på en fördel med att ha förbundna ögon. Bilolyckor är något det finns mycket av i filmer och på tv, men lite av på teaterscener, just för att de är så svåra att visualisera med scenteknik. Nu skapas en dramatisk scen med enkla ljudeffekter och blinkande lampor. Det fungerar, helt enkelt.

Tyvärr utnyttjar Stan Saanilas manuskript efter det här ganska lite de möjligheter publikens förbundna ögon ger. I stället för gestaltning blir det väldigt mycket berättande, och eftersom huvudpersonen sitter fastklämd i en bil är resultatet ganska statiskt.

Nu blir dialogen mellan mannen och hans passagerare närmast en konfrontation på det intellektuella planet. Den väv av berättelser de på var sitt håll spinner rör sig från en avrättning i Paris 1757, till Petrograd 1920 och till den finska landsbygden en krigsvinter.

Psykologisk realism

Det handlar om en psykologisk thriller, med en ganska intrikat struktur som inte ska avslöjas här. En misstanke som ändå uppstår ganska fort, är att passageraren i själva verket är någon form av ondskans tjänare. Det han erbjuder mannen i bilen är, i klassiskt Faust-manér, en chans att leva om sitt liv utan alla sorger och smärtor. Priset uttalas inte, men torde vara allom bekant. Å andra sidan går det förstås att välja att se hela dialogen som en feberyra som utspelar sig i den äldre mannens huvud, en uppgörelse med det egna livet inför döden.

Sixten Lundberg är utmärkt i talrollen som den äldre mannen, och berättelsen om honom och hans lillasyster som barn blir, i all sin melodramatik à la Bröderna Lejonhjärta, pjäsens mest berörande del. Fabian Silén har större problem med att få texten att sitta rätt, vilket blir extra tydligt då hans karaktär kunde förväntas vara utrustad med oantastlig diktion. Stapplande text blir också så mycket tydligare i en talpjäs.

Temat med ondska och godhet behandlas märkligt banalt, och stannar på Barnens Bibel-nivå. Gud är god, djävulen är ond, och människan måste välja mellan dessa. Då är det tur att det finns intressantare teman också, som barndomstrauman, släktskap och relationen mellan föräldrar och barn.

Liksom många av pjäserna i Labbets Reko-projekt, representerar Bländad ett utpräglat traditionellt, för att inte säga gammaldags sätt att göra teater på. Dialogbaserat, platscentrerat och psykologiskt realistiskt. Saanila skriver kompetent i den här genren, men det spännande konceptet med förbundna ögon lovade mer än så.

Martin Welander