Direktkontakt till rockhjärtat

Bild: Peik Victorzon

Alan Parrys skiva Rocking in me innehåller rock för många smaker.

Album: Rocking in me. Artist: Alan Parry (sång o gitarr). Gitarrister: Dan Cox, Ben Granfelt, Aleksi Näsänen. Bas: Jon Cox. Trummor: Jon Cox och Staffan Lindholm. Sångare: Annette Lundell och Catherine Cook.

Jag såg Alan Parry på Karelia för drygt ett år sedan när han deltagit i det internationella Acoustic Guitar- projektet. Projektet går ut på att man får låna en omkringresande gitarr och skriva en ny låt under en veckas tid.

Efter att han framfört låten berättade han att han tack vare projektet hade fått en kick att komponera musik igen. Det var bland annat tack vare att projektets strama tidtabell tvingat honom att koncentrera sig på att skapa och förverkliga nytt material.

Denna skiva är en produkt av den nyfunna energin. Med 30-års erfarenhet som trubadur i bagaget så har man redan nått långt, men ibland behövs det en ny gnista för att komma vidare. Det är cirka 20 år sedan Parry gav ut sin första skiva.

Rocking in me, som den nya plattan heter, har hela tretton spår. De flesta är komponerade av artisten själv, de andra tillsammans med Dan Cox. Den är mixad, producerad och inspelad av Parry med stöd från bland annat Svenska kulturfonden och Karis Telefon.

Så vad lyssnar jag på? Trubadurrock, tänker jag först. Jag föreställer mig med ett stort glas öl i handen på en halvskum krog en lördagskväll. Musiken är ärlig, rakt på sak och fylld av känsla. Hela bandet är på plats, men det är framför allt mannen med gitarren som sjunger till sin publik som är kärnan här och visst är man med redan i första refrängen av titelspåret Rocking in me.

Parry har en distad röst med naturligt slutvibrato på fraserna, och sången ljuder bäst i de lite högre registren. Den är varm, och man hör att det är en sångare som vet hur han vill lyfta fram sin musik. Trots att kontakten med publiken saknas när man lyssnar på en skiva så lyckas Parry förmedla känslan till åhöraren hemma i soffan också.

I spår två, Stop, har stämningen förändrats och ett mer groovigt sound smyger sig in. Det andra centrala instrumentet på skivan är gitarr. Här finns funkiga mönster, klassiska riffar och det avskalade akustiska kompet. Denna skiva är alltså inte enbart rockig, utan har en hel del smoothjazz och funkiga toner. Stilarna passar Parrys röst. Ibland kommer några orena passager, men eftersom man hör att tolkningarna kommer från hjärteroten så passerar den mina öron och går djupare in i själen.

Sångarens modersmål är engelska, och det hörs att Parry vet vad han sjunger om. Uttalet är smärtfritt och meningarna naturliga och okomplicerade. Nu och då stöter man på artister som inte får djup i sina låtar när de sjunger på ett annat språk än sitt modersmål. Budskapet når inte riktigt ända fram helt enkelt, vilket det gör här.

Friend of mine är en låt som får mig att digga. Trumpeten, javisst. Sting-soundet, kanske det. Men också sångstämmorna. De understryker det melankoliska soundet i den grooviga låten. Parrys mjukhet i rösten, falsett med dist, är behaglig att lyssna på.

Old Mothers Breaking har en countryrockig framhållning med overdrive-pedalen nedtryckt och en refräng som gräver sig in i hjärnan. Luv U är en äkta rocktryckare med sköna stämmor av Annette "Clarissa" Lundell. Stimulated ger hårdrockskänsla á la Kiss med karakteristiska gitarriff och man slänger lite med huvudet när man hör den. Sista spåret, Into the night, är rå och rak med vibbar av nittiotalsrock och även här är det lätt att klämma i när refrängen tar vid.

För vilken slags musiklyssnare passar skivan? Jag skulle vilja påstå att den passar för vem som helst och när som helst. Den funkar lika bra till bilkörandet som till bakgrundsmusik när man städar. Den passar till fredagsdrinken och till löprundan på tisdagar. En stämningshöjande skiva med direktkontakt till det rockande hjärtat. Ryktesvägen har jag hört att vi inte behöver vänta 20 år igen innan följande album kommer och det är ju bra! Låtarna finns också på Spotify ifall man vill lyssna redan nu.