Digital disciplin

Varje gång vi lockas öppna apparna frisätts dopamin som får oss att känna välbehag, vilket är beroendeframkallande.

Vi rör i snitt vid våra mobiler 2 600 gånger per dygn. Det menar Anders Hansen, överläkare i psykiatri, i programmet Kropp och själ på Sveriges Radio P1 (6.2.2018). Avsnittet bygger på nyheten om att tech-skapare i Silicon Valley nu varnar för produkter de själva skapat.

Inom den så kallade uppmärksamhetsekonomin är det tiden vi tillbringar på sajterna som genererar pengar. Funktioner som gillaknappar, notifikationer och videor som startar automatiskt på sociala medier är därför planerade in i minsta detalj av framstående psykologer för att trigga hjärnans belöningssystem. Varje gång vi lockas öppna apparna frisätts dopamin som får oss att känna välbehag, vilket är beroendeframkallande.

Priset vi betalar för dopaminkickarna är att våra kognitiva förmågor försämras. Hansen säger att vi är dåligt utrustade för multitasking, men att hjärnan paradoxalt nog belönar oss då vi växlar fokus. Det beror på att vi människor under 99,9 procent av vår arts historia har levt under ständigt hot från omgivningen och har behövt flytta vår uppmärksamhet snabbt för att överleva.

Hansen berättar om en studie kring minne och koncentration, där man märkte att de studerande som lämnade mobilerna utanför rummet presterade bättre än de som hade dem framför sig på bordet utan att använda dem. Detta förklaras med att det tär på hjärnans resurser att hela tiden tvingas fatta aktiva beslut om att inte plocka upp mobilen.

Jag känner igen fenomenet från min egen relation till mobilen, men också från min lärarroll. Fast man bett klassen lägga undan telefonerna kan ju en och annan ändå dyka fram under lektionen. Att då, samtidigt som man undervisar, med jämna mellanrum tvingas fatta beslut om att antingen säga till eller låta bli slukar hjärnkapacitet. Man tappar tråden och blir en sämre berättare. Så det är inte bara elevernas koncentration utan också undervisningens kvalitet som lider.

Samtidigt är telefonen ett fint pedagogiskt verktyg. Mina studerande har under de senaste dagarna bland annat sökt information, läst reportage, skapat ordmoln och svarat på en frågesport med mobilerna. Men när jag ska berätta något eller vill höra vad klassen tänker funkar det bäst om de läggs undan.

Förra veckan berättade min kollega Niklas Andersson för Yle om de katastrofala provresultaten i förra perioden och om sitt beslut att begränsa användningen av mobiler i klassrummet. Han menar att många studerande tycker det är befriande att få hjälp med koncentrationen. Och jag tror han har rätt. Vi är många som har utmaningar med vår digitala disciplin.

I fredagens Eftersnack på Yle Vega uttrycktes förhoppningar om att 2018 blir ett år då vi börjar lära oss att använda mobilerna på ett vettigare sätt. Hoppas det. Och de ångerfulla tech-skaparna jobbar nu, inte oväntat, med att skapa teknik som ska hjälpa oss att göra det vi verkligen vill göra i stället för att greja med telefonerna. Om teknikrelaterade problem av det här slaget kan lösas med ny teknik är sen en annan fråga.

Katarina von Numers Ekman modersmålslärare och författare