Teaterrecension: Själarnas ö är en pjäs att bära med sig länge

Det står från början av pjäsen klart att Svenska Teaterns länge efterlängtade och kraftigt uppskjutna premiär på storsatsningen Själarnas ö kommer att bjuda på en alldeles unik teaterupplevelse.

Kvinnoödena på Själö hospital tolkas av det imponerande skådespelargardet Minttu Mustakallio, Ylva Ekblad, Saga Sarkola, Kira-Emmi Pohtokari och Johanna af Schultén.
Siw Handroos-Kelekay
14.09.2022 13:18 UPPDATERAD 14.09.2022 13:19

Pjäs: Själarnas ö. Baserar sig på Johanna Holmströms succéroman med samma namn.

Regi och textbearbetning: Mikaela Hasán.
Föreställningsdramaturgi: Maria Lundström.
Koreografi: Hanna Brotherus.
Scenografi: Milja Salovaara.
Ljusdesign: Tom Kumlin.
Musik och ljud: Hanna Mikander.
Körledare: Heidi Kiviharju.
Dräktdesign: Anna Sinkkonen.
Hår och mask: Tiitta Stoor.
I rollerna: Ylva Ekblad, Sonia Haga, Sophia Heikkilä, Minttu Mustakallio, Kira-Emmi Pohtokari, Saga Sarkola, Johanna af Schultén, Mitja Sirén.
Urpremiär på Svenska Teatern 10.9.
Det är en oerhört stark och berörande scen, sorglig men poetisk och vacker, som inleder pjäsen om kvinnoöden på Själö. Ylva Eklund i grått hängande hår och gråa kläder står framme vid scenkanten och håller publiken helt i sitt grepp. Hon återger inifrån Kristins perspektiv hur man kan komma att göra något så fruktansvärt som att döda sina barn – när man själv som ensam och fattig, uttröttad och utpumpad försöker ro hem med sina gnälliga, hungriga barn i båten. Hur lätt är det inte att bara släppa taget i den strida strömmen och åka hem ensam till lugn och ro i stugan? De övriga skådespelarna dansar i bakgrunden som gråa skuggor i dimman, under en jättelik Kristi törnekrona.
Själö hospital grundades redan 1609 för främst lepra-sjuka men också handikappade och sinnessvaga på en liten ö 30 kilometer utanför Åbo. År 1841 blev den säkerhetsanstalt för obotligt mentalt sjuka och från 1889 till sin stängning 1962 för enbart kvinnor. Bland annat för hysteri eller melankoli kunde man hamna på sjukhus och redan en kvinna som levde ut sin sexualitet utan att vara gift kunde anses som sjuk.
Patienterna på Själö hänger tvätt tillsammans med sköterskan Siri i mitten (fr.v. Minttu Mustakallio, Sonia Haga, Sophia Heikkilä, Saga Sarkola och Johanna af Schultén.
I strävandena att skapa ”goda svenskar” var fortplantning oönskad om man ansågs som sinnessvag eller om man var av blandras med exempelvis en finsk förälder, varför steriliseringar förekom ofta rentav utan att patienten visste vad den opererades för – programbladet citerar Folkhälsans grundare Ossian Schauman från 1921: ”Det får ej finnas dåliga svenskar i detta land”.
Själös dramatiska historia som ändstation för kvinnor med obotlig mental sjukdom utgör onekligen stoff för scendramatik och Johanna Holmström gjorde en kulturgärning när hon lyfte fram kvinnorna i ljuset och gav dem en röst i sin bok Själarnas ö från 2017. Inspiration till romanen hade hon fått från Jutta Ahlbeck-Rehns doktorsavhandling Diagnostisering och disciplinering. Medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889-1944 (Åbo Akademi 2006). Nu har Svenska Teatern gjort ytterligare en kulturgärning genom att göra boken till teater genom Mikaela Hasán som stått för regin och textbearbetningen med Maria Lundström som föreställningsdramaturg.

Starka skådespelarinsatser

I föreställningen Själarnas ö får vi speciellt följa Elli Curténs – känsligt tolkad av Sonia Haga - historia från det att hon skrivs in som patient som trotsig 17-åring, överflyttad från Lappviken på föräldrarnas begäran att få henne närmare hemmet, för hon är en av få patienter som faktiskt får besök. Elli skall minsann inte stanna kvar och hon tror fullt och fast att hennes föräldrar skall hämta hem henne och hon vill tala med sin advokat, men riktigt så enkelt går det inte. Hon får snart höra av sina medpatienter att ingen vanligtvis återvänder från Själö – även om det inte är helt omöjligt, särskilt ifall man är beredd till verkligt stora personliga uppoffringar.
Lesbisk kärlek skildras finstämt i Själarnas ö, bland annat mellan Katarina (Saga Sarkola) och Elli (Sonia Haga).
Elli blir snart vän med Katarina – skickligt gestaltad av Saga Sarkola – och den självmordsbenägna Anna – välspelad av Kira-Emmi Pohtokari. Den lesbiska kärlek som uppstår ur den ofrivilliga isoleringen utan kontakt med vare sig fästmän eller andra män skildras väldigt vackert och finstämt. Den nya och nyförlovade sköterskan Siri – Sophia Heikkilä i en imponerande skådespelarinsats – engagerar sig i sina patienter och ifrågasätter vårdmetoderna, som ofta består av exempelvis kalla eller varma, tolv timmar långa karbad, hon har bättringsförslag och vägrar ge upp och konstatera alla som obotliga.
Översköterskan Högström – stramt men empatiskt tolkad av Johanna af Schultén – vill helst göra som man alltid har gjort men visar att även hon kan visa verklig medmänsklighet när det gäller. På den katatoniska Kristin biter visserligen ingenting, hon har inte talat på de senaste årtiondena – för publiken stiger hon fram och kommenterar handlingen i början och slutet av scenerna men befinner sig annars stum på scenen – och trots det med en oerhörd scennärvaro. Alltid lika underbara Minttu Mustakallio ser vi i en dubbelroll dels som Ellis temperamentsfulla finska mamma men särskilt som den festliga patienten Raakel från Björneborg, pilsk och kleptomanisk. Sist men inte minst kompletteras detta fantastiska galleri av kvinnliga skådespelare i vitt skilda åldrar men ändå jämnstarka med föreställningens enda man, Mitja Sirén, i den läbbiga rollen som den fega och flegmatiska läkaren Mikander som vurmar för rasbiologi.

Musikaliskt lyrisk och poetiskt vacker iscensättning

Själarnas ö är en kombination av starka texter och starka skådespelarinsatser från ett väldigt jämt team, men föreställningen är också en sinnlig upplevelse. Milja Salovaaras scenografi kombinerad med Tom Kumlins ljus är väldigt mörk – scenen är konstant svart och bara det väsentliga och den som för tillfället agerar är upplyst i tur och ordning – och jag kan inte låta bli att reflektera över hur Själarnas ö skulle ta sig i utomhusmiljö på riktigt, som sommarteater, varför inte på Raseborg?
Ylva Ekblad har en stark scennärvaro trots att hon för det mesta är stum på scenen.
Men Svenska Teaterns scenbild är samtidigt enkel och elegant och de sinnliga intrycken förstärks av Hanna Mikanders dramatiska ljudeffekter, inte minst efter krigsutbrottet, men framför allt av hennes ljuvliga specialskrivna musik, som oerhört väl matchar det dramatiska skeendet och även lämpar sig väl för den välsjungande ensemblen under ledning av körledare Heidi Kiviharju. Man skulle vilja se en hel musikal baserad på Mikanders musik! Hanna Brotherus har gjort den suggestiva koreografin och Titta Stoor har haft ett digert arbete med alla fantasiska hår och masker.

Broderade budskap

Anna Sinkkonen har planerat de unika och interaktiva kostymerna som publiken varit medskapare till! Handbroderade kostymer skulle inte kostymateljén under ledning av fd ateljéchef Kaisa Rautakoski ensamma hunnit med, så man anammade Anna Sinkkonens vision och inom ramen för projektet Broderade budskap bad man om lappar broderade med betydelsefulla namn eller dolda budskap från publiken. 204 brodäser medverkade och de inskickade lapparna syddes sedan fast på patienternas dräkter. Publiken ser förstås inte riktigt vad det står på håll men teatern berättar att tiotals kvinnoliv som präglats av moderskap, oförrätter, barnafödande och död blir synliga och sammanförda i kostymtyget för att skapa en karta över människolivets mörker och ljus.
Också föreställningspubliken kan medverka i projektet genom att brodera in namn eller budskap på en framställd brodyrram vars broderier samtidigt projiceras upp på väggen längst till höger i andra våningens publikfoajé där man gjort en liten utställningshörna. Man har dessutom samarbetat med fem erfarenhetstalare för att öka vår kännedom om att leva med psykiatriska diagnoser. Audioberättelser som skapats under en fortbildning arrangerad av Taiteen Sulattamo, en organisation för psykisk hälsa och välbefinnande genom konst, finns att lyssna på (på finska) i fem framställda hörlurar och i pappersversion på svenska. Blir man inspirerad till att se mera på samma tema är Helsingfors Stadsmuseums utställning Sönder – då sinnet splittras öppen ända till den 22 september.
Själv kommer jag att bära med mig Själarnas ö. Länge.

ANDRA LÄSER