Det våras

Mylla i en kruka är oemotståndligt. Molly fungerar gärna som hjälpreda då det ska sås.Bild:

Det är den tiden på året. Såtid.

Egentligen brukar jag så mina tomatfröer under senare delen av februari. I år blev det den 17 mars, ungefär en månad senare än i fjol. Ska bli intressant att se om det spelar någon roll för slutresultatet egentligen. Sämre odlingsår än i fjol lär det i varje fall inte bli. Det var ett erbarmligt år, riktigt dåligt.

Annat som våren för med sig, utöver trädgårdsdrömmar, är ju ljuset – det efterlängtade ljuset. Tänk att det är ljust då man åker till jobbet och då man kommer hem. Dagarna blir längre för varje dag som går. De där tröga, mörka morgnarna från november in i januari är förpassade till en svart soppåse i minnenas mörka korridor.

Litet så där som de där grejerna som jag förpassade in i min garderob tidigare i år.

Vederkvickt av den kommande våren och ljuset grävde jag mig faktiskt in i garderoben häromdagen. Jag letade efter en alldeles specifik sak, en nackkudde med spikar. Jag har en sådan, eller hade, det vet jag ännu inte för jag är bara halvvägs in i garderoben. Kudden är blå med vita spikar, bara testad en gång. Jag skulle ge den vidare, för det var inte min grej med spikar i nacken.

Jag har ju litet svårt att tro det, men det kan faktiskt vara så att jag har slängt kudden i min rensa-och-röj-iver tidigare i år. Det kan vara så. Tänk om det är så, att jag har slängt något bara två månader innan saken skulle behövas. Då ska jag banne mig inte slänga en pryl mer, någonsin. Det är ju det jag och generationer innan sagt tidigare, saker ska inte slängas för de kan behövas.

Nu väljer jag att ta litet paus från garderoben. Nu ska ljuset omfamnas, våren, dofterna och allt det nya, fina.

Nu ska jag pyssla om små sådder. Iaktta undret, kraften i ett frö. Tänk att det blir en planta, som blommar, som befruktas, som blir någonting ätbart och njutbart. Det är fantastiskt.

Johanna Lemström Reporter