"Det handlar om fysiskt eller psykiskt våld"

Öppna ögon. Erfarenhetsexperten Celinda Byskata önskar att dialogen mellan skolorna, föräldrarna och eleverna skulle vara så öppen som möjligt för att förebygga mobbning.Bild: Lina Enlund

Det är inte lätt att veta hur man ska gå till väga då någon blir mobbad i skolan. Det viktiga är att ta situationen på allvar, säger Celinda Byskata som är utbildad erfarenhetsexpert.

Byskata blev mobbad ända från lågstadiet tills hon gick ut gymnasiet. Hon och hennes föräldrar tog kontakt med alla som fanns tillgängliga, men ingen erbjöd hjälp eller stöd.

– Jag har lidit och lider än i dag av psykisk ohälsa av olika slag på grund av mobbningen. De här symtomen kommer aldrig att försvinna, säger hon.

Fastän hon inte fick hjälp när hon bad om det så påpekar hon att det ändå är viktigt att man fortsätter att be om hjälp ända tills man hittar en som är villig att ta tag i problemet.

– Jag förstår att det är svårt att hitta modet att gå och be om hjälp. Det är ändå viktigt att förstå att det inte är svagt att be om hjälp. Ett barn ska inte behöva reda ut problem som exempelvis mobbning själv, utan det ska finnas vuxna som hjälper, säger hon.

Om man inte känner sig bekväm med att gå direkt till en vuxen och prata om saken så föreslår Byskata att man exempelvis söker hjälp från någon chatt för ungdomar eller liknande kanal. Att ta barnet på allvar är också extremt viktigt.

– Det absolut viktigaste när ett barn kommer och berättar att hen blir mobbad är att man inte förminskar problemet. Man måste se och höra barnet och säga högt att man gör det så att barnet också vet det.

Mobbaren behöver också hjälp

Det är självklart att barnet som blir utsatt för mobbning ska få hjälp, men det är inte ofta som man tänker på att mobbaren antagligen inte heller mår bra, menar Byskata.

– Man borde fokusera lika mycket på mobbaren som på den utsatta. Mobbning är ju ofta ett uttryck för illamående, men ofta ligger fokus väldigt mycket på den utsatta. Det är ändå viktigt att också mobbaren får rätt stöd och hjälp och att man inte bara fokuserar på straff och påföljder, säger hon.

Det har diskuterats mycket om att det egentligen är mobbaren som borde byta skola och inte den mobbade, om det inte går att lösa problemet på något annat sätt, men Byskata tycker inte att det är en lösning.

– För det första är det ju sällan bara en som mobbar, ofta handlar det om en grupp, så då går det helt enkelt inte att flytta alla till en annan skola. Dessutom har man inte heller tagit i saken om man bara flyttar mobbaren till en annan skola, problemen kan ju fortsätta där.

Problem sköts i skolan

Många skolor har olika program som finns till för att förebygga mobbning. Enligt Byskata är det ändå helt avgörande hur aktivt skolan använder programmen. Ännu viktigare är att dialogen mellan skolan och föräldrarna är så tät som möjligt, påpekar hon.

– Enligt min erfarenhet försöker skolorna sköta många av problemen internt. Jag tycker att det skulle vara jätteviktigt att kontakten mellan skolan och föräldrarna skulle vara ännu starkare och att dialogen skulle vara öppen och ärlig.

Enligt Byskata skulle det också vara viktigt att skolorna skulle öppna ögonen och våga ta tag i problemen innan de blir för stora.

– Man borde inte tolerera det minsta lilla dåliga behandlande av andra i skolorna, utan även ta tag i de små problemen så att de inte eskalerar och blir större, säger hon.

Varningssignaler

Det finns vissa tecken som kan tyda på att ett barn blir mobbat, men Byskata påpekar att mobbningen ofta redan har pågått en längre tid när man börjar se tydliga varningssignaler.

– Barn är jättebra på att gömma saker och göra allt de kan för att vara som alla andra och inte visa sina svagheter. Om man börjar se tydliga tecken på att barnet mår dåligt så har situationen ofta gått ganska långt, säger hon.

Tecken som man ändå kan vara uppmärksam på är exempelvis att barnet inte leker med sina kompisar lika mycket som förr eller att hen ofta är frånvarande från skolan och inte vill vara där.

– Om ett barn ofta klagar på huvudvärk eller magont för att inte behöva vara i skolan så är det tydliga varningssignaler. Barn blir också ofta tystlåtna och drar sig undan från sociala sammanhang när allting inte står rätt till, säger Byskata.

Ett trauma

Många studier visar samband mellan mobbning och bland annat psykisk ohälsa och självmord. Byskata påpekar att mobbning är ett trauma som sätter djupa spår i en människa. Enligt henne har till och med många lärare blivit förvånade över när de har insett att mobbning verkligen kan ha påföljder för offret hela livet ut.

– Mobbning är inte någonting som ger en skinn på näsan eller hör till uppväxten. Problemen för den som har blivit utsatt tar inte slut när skolan tar slut, utan symtomen för olika slags illamående som har orsakats av mobbningen kan komma flera år senare. Då är det jätteviktigt att den personen ändå får hjälp fastän det har gått en lång tid, säger hon.

Byskata önskar också att människor skulle förstå att mobbning är våld.

– Innebörden av mobbning borde klargöras för alla. Det handlar ju om fysiskt eller psykiskt våld, i vissa fall om båda två. Varför skulle vi acceptera våld mot barn i skolorna när vi inte accepterar våld mot vuxna? Om man ser att ett barn blir misshandlat på gatan så går man inte bara förbi, utan man gör någonting för att stoppa det. Man borde reagera på samma sätt när det gäller mobbning, våga hjälpa fastän det inte är ditt problem, säger hon.

Västra Nyland och Yle Västnyland lyfter den här veckan i en gemensam satsning upp ett fenomen som inte hålls innanför skolornas väggar.

Yle Västnylands artiklar finns: här, här och här.