Det förflutna bör dukas upp på nytt

Den historieeruption som landets 100-årsjubileum inneburit har bjudit på många goda inslag. De bästa bitarna har fått publiken att börja reflektera över det förflutna.

Med över 122 000 åskådare på 140 orter under premiärhelgen och därtill drygt 48 000 tittare under förhandsvisningarna tävlar den färska filmatiseringen av Väinö Linnas bok Okänd soldat om tätplatsen bland de mest populära biofilmerna i Finland under modern tid. Oddsen för att Aku Louhimies film blir en riktig succé är minst sagt goda.

Boken fick stor uppmärksamhet redan då den kom ut 1954 och Edvin Laines film från året därpå har för länge sedan erövrat en plats i nationens kultur-dna. Men just därför kan man också fråga sig om det faktiskt behövdes en tredje filmversion, vid sidan av klassikern från 1955 och Rauni Mollbergs tolkning från 1985.

Ser man filmerna som konststycken som mår bra av att bearbetas för en ny publikgeneration så försvarar den färska versionen gott och väl sin plats.

Någon nytolkning handlar det ändå inte om, men behöver heller inte göra det. Filmatiseringen följer andan i boken och därmed handlar det om en antikrigsfilm. Varje tittare som är vid sina sunda vätskor ser det hemska, skrämmande och även orättvisa i den slakt som ett krig innebär.

Firandet av Finlands första självständiga sekel har inneburit en rejäl dos med historia. Vi har bjudits på skådespel, utställningar, artikelserier, filmer, dokumentärer och böcker.

Tesen att varje generation borde skriva om sin historia innehåller en hel del sanning. Därför är det viktigt att inte bara värma upp gammalt innehåll och strö i lite extra kryddor, utan att också ställa nya frågor och rota i historiens avskrädeshögar, både bildligt och i verkligheten.

Ett bra exempel från vår närmiljö är läraren och forskaren Sture Lindholms letande i inbördeskrigets gömmor. Han har tagit fram intressanta rön ur den här mörka epoken och lagt fram dem för en bred publik.

Inbördeskriget är ett gott exempel på ett problem som måste behandlas med stort omdöme. Tolkningar och resultat kan lätt missbrukas.

Ett sunt drag är att historiebruket – kunskapen om hur och i vilket syfte historia används – får alltmer uppmärksamhet.

Till de verkliga godsakerna som dukats fram under jubileumsåret hör Mauris Kunnas bilderbok om Finlands historia från medeltidens slut till och med 1800-talet. Koiramäen Suomen historia, som snart kommer ut även i svensk språkdräkt med titeln Hundbackens Finlands historia, blev den mest sålda boken på årets bokmässa i Helsingfors och den har applåderades även av yrkeshistoriker.

Boken antas bidra till en bättre kunskap bland de unga om framför allt den svenska tiden i vår historia, en lång period som riskerar att få allt suddigare konturer i det allmänna medvetandet.

I boken passerar de svenska kungarna revy, åtföljda av de ryska kejsarna. Barnen – morgondagens vuxna – får även bekanta sig med bland annat vetenskapsmannen Per Kalm, häxjakterna, regalskeppet Vasa, Stora ofreden och Runeberg.

Lite likt Bertil Almqvists bildverk om Barna Hedenhös har Kunnas välgjorda barnböcker väckt flertalet årskullars intresse för det förflutna. Hans historiska hundar kommer säkert att fylla en del luckor i den allmänna kunskapen om tiden före självständigheten.

Förhoppningsvis får också mammorna och papporna en extra ranson med kunskap då de dyker ner i boken tillsammans med sina telningar.

Niclas Erlin Reporter